Under våren och försommaren har Åke Andersson turnerat i länet med en eftersökskurs ­specifikt för jaktledare. I Lövånger var kursen fullbokad.
Eftersök är svårt och vi har ett lagkrav på oss, konstaterade Åke Andersson. Ansvaret åvilar jaktledaren och denne kan inte backa undan och överlåta saken åt hundföraren.
Inför de många jaktledarna som samlats i Storstugan i Lövånger fick Åke Andersson dela med sig av sina praktiska erfarenheter:
Börja varje eftersök med att söka igen spåret före den angivna påskjutningsplatsen och spåra sedan fram mot denna. Där hunden markerar gör man paus, kopplar hunden och gör en skottplatsundersökning. Även om man inte hittar något är det ändå 50 procents chans att man hittar djuret. Ge även akt på hur hunden markerar skottplatsen. Lär er läsa hunden helt enkelt!

Olika älghår
Av fynden på skottplatsen kan man sedan dra slutsatser om var skottet träffat. Älghår från ryggen ser exempelvis inte likadana ut som älghår från magen. De förstnämnda går lätt att rulla mellan fingrarna, de sistnämnda plattas ut.
Mycket blod och hår på skottplatsen betyder inte heller att det blir ett enkelt eftersök.
Tvärtom, det tyder på en konturträff, menade Åke Andersson. Mycket blod på skottplatsen brukar generellt innebära att eftersöket blir besvärligt. Enbart hår på skottplatsen kan indikera ett våmskott. En sådan älg går i lega men kan dra i väg långt.
Hur långt ska man då spåra en älg innan man får friskförklara den?
Vänta två timmar och spåra minst en kilometer, svarade Åke Andersson. Har man inte hittat någonting då som antyder att älgen kan vara skadad så har man gjort sitt. Men spåra inte för kort. Även för ett perfekt lungskott har det ju hänt att älgar gått över 300 meter från skottplatsen.

Hundar i team
Hur ska då ett praktiskt eftersök organiseras? Frågan gav Åke Andersson tillfälle att utveckla sina tankegångar om eftersök med spårhund och ståndhund i team.
Många eftersök går inte att lösa med enbart spårhund. Till exempel en älg med avskjuten käke, den håller ju bara undan kilometer efter kilometer. Att det rör sig om en käkskada brukar man kunna se på att det finns blod, ofta skummigt, utanför legan.
För en ståndhund är det däremot inte svårt att ställa en sådan älg och ungefär hälften av alla påbörjade eftersök avslutas också med att älgen skjuts på ståndskall.
Ett eftersöksekipage bör därför enligt Åke Andersson bestå av en hundförare med spårhund och en jägare med ståndhund.
Det råder inget motsatsförhållande mellan dessa två, förklarade Åke Andersson. När man kommer till första legan och älgen rusar upp utan att skytten kommer till skott är det bara att släppa ståndhunden.
Men det är också viktigt att spårhund och ståndhund passar ihop och till och med kanske har tränats ihop så att de inte bara är intresserade av varandra.
Bernt Karlsson