I stället för att värna den svenska modellen för älgförvaltning, där lokalt ansvar och samverkan står i centrum, väljer Naturvårdsverket att föreslå åtgärder som i praktiken kringgår samma system. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att trycket från de stora markägarintressena nu fått ett alltför stort genomslag, skriver debattören. Foto: Lars-Henrik Andersson
I stället för att värna den svenska modellen för älgförvaltning, där lokalt ansvar och samverkan står i centrum, väljer Naturvårdsverket att föreslå åtgärder som i praktiken kringgår samma system. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att trycket från de stora markägarintressena nu fått ett alltför stort genomslag.
Älgen är en viktig del av det svenska djurlivet, inte en kostnadspost i skogsbrukets balansräkning. Ändå är det just så den allt oftare behandlas i debatten – och nu även i myndighetsförslag.
Skyddsjakt på kalv riktar sig direkt mot återväxten i stammen och riskerar att på sikt urholka älgstammen, särskilt i områden där den redan är hårt beskattad.
Det mest anmärkningsvärda är dock inte själva åtgärden, utan signalen den sänder. Under lång tid har stora skogsbolag drivit en linje om kraftigt reducerade klövviltstammar, med ensidigt fokus på betesskador.
När Naturvårdsverket nu lägger fram förslag som i praktiken realiserar denna agenda, väcks frågan: vems intressen är det egentligen myndigheten företräder?
Den svenska älgförvaltningen bygger på att beslut fattas nära marken, genom älgförvaltningsgrupper och lokala aktörer med faktisk kunskap om förhållandena. Det systemet är kanske inte perfekt, men det har legitimitet.
När Naturvårdsverket i stället öppnar för mer centralstyrda undantag riskerar man att underminera just den legitimiteten.
Det är dessutom anmärkningsvärt att lösningen ännu en gång landar i ökad avskjutning. Skogsbrukets egna möjligheter att minska betesskador –genom trädslagsval, foderskapande åtgärder och anpassad skogsskötsel – hamnar i skymundan.
Ansvar förskjuts från markägare till viltet, och i förlängningen till jägarna.
För jägarkåren är detta en farlig utveckling. Om viltförvaltningen steg för steg formas utifrån ensidiga produktionsintressen, riskerar både jaktens innehåll och förvaltningens trovärdighet att urholkas. Älgen reduceras då från en central del av vårt naturarv till ett problem som ska minimeras. Och då är den redan rödlistad i vissa områden I Sverige.
Naturvårdsverket borde vara den aktör som står upp för balans, kunskap och långsiktighet. I det här fallet gör man det motsatta.
Förslaget om skyddsjakt på älgkalv framstår som ännu ett exempel på hur myndigheten låter starka ekonomiska intressen sätta agendan. Det duger helt enkelt inte.
Carsten Carlsson
Jägare
Delta i debatten
- Skriv en debattartikel – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
- Du måste bifoga dina kontaktuppgifter: namn, adress, telefonnummer. Detta eftersom redaktionen måste veta vem du är (kontaktuppgifter publiceras inte).
- Skribenter som skriver under med sitt riktiga namn prioriteras.
- Om du önskar skriva under signatur ska det tydligt framgå. Du får inte använda en signatur som är ett riktigt personnamn, men som du inte själv heter.
- Flera införanden av samma debattör i samma ämne är aktuella om det tillförs nya fakta eller argument i texten.
- Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
- Debattartiklar som skrivs i organisationers, myndigheters, politiska partiers, etc, namn måste också undertecknas av en företrädare.
Exempel:
Fransbygdens jaktvårdsförening
genom ordförande Kalle Karlsson
