Redan den grekiske filosofen Herakleitos fastslog att förändring är den enda konstanten. Dock verkar Jan Eriksson i debattartikeln Det finns ingen glädje kvar i jakten känna en frustration som han påstår delas av många som vuxit upp i en annan tid inom jakten.

Men att måla upp modern jaktförvaltning och teknik som ett spektakel eller som en byråkratisk koloss är att blunda för de krav som i dag ställs på oss jägare. Vi vill ju att jakten ska ha en plats i framtidens Sverige. Då kan vi inte stå stilla medan resten av världen förändras.

Jaktetiken stärks

Skribenten menar att tekniska prylar avskiljer jägaren från jaktens grunder. Jag vill hävda motsatsen. Gps-teknik och moderna hjälpmedel har revolutionerat djurvälfärden.

Att i realtid veta exakt var hunden befinner sig och hur drevet går minskar risken för att hundar går ner sig i isvakar, blir vargtagna eller att eftersök fördröjs.

Det är inte att skärma av sig från skogen, det är att använda de bästa tillgängliga verktygen för att minimera eventuellt lidande och maximera säkerheten. 

Hunden drunknade

Min mentor har berättat för mig att innan gps-tekniken kom så hade han endast gummiband runt halsen på sina hundar. När hans lovande drever Lisa drunknade i sjön på vår jaktmark tog det någon vecka innan de hittade henne.

Jag har svårt att tro att min mentor skulle valt bort möjligheten att kunna spåra Lisa med motiveringen att det går emot jaktens grunder. 

Rasernas överlevnad

Att kritisera att man mäter prestationer med stoppur och gps vid drevprov är att missförstå syftet. Drevproven finns inte till för att anstränga harar i onödan, utan för att vi ska ha en objektiv avelsgrund.

Utan noggrann dokumentation av hundarnas egenskaper – drevsätt, skall och uthållighet – skulle våra unika nordiska jagande hundraser snabbt degenerera.

Proven är garantin för att nästa generation jägare också ska få tillgång till dugliga hundar. Att vi inte skjuter hare vid ett prov är en del av ett långsiktigt ansvarstagande för viltstammen.

Förvaltning på fakta

Visst kan den administrativa bördan med spillningsinventering och möten inom viltförvaltning kännas tung. Men i en tid där jakten ifrågasätts av okunskap, räcker det inte längre med att hänvisa till magkänsla eller personliga observationer.

Vi behöver bra data för att visa att förvaltningen av viltstammarna är hållbar. Om vi inte själva räknar spillning eller dokumenterar avskjutning, kommer besluten att fattas över våra huvuden av personer som saknar all koppling till skogen.

Man skulle kunna säga att byråkratin är ett skydd mot godtyckliga förbud. Även om den är krånglig och tung att ta sig igenom.

Jaktens glädje

Det är sorgligt att skribenten upplever att glädjen i jakten försvunnit. Men jaktens kärna – gemenskapen, spänningen och naturupplevelsen – finns kvar, även om förutsättningarna ändras.

Att vargen sprider oro är ett faktum vi måste hantera politiskt, men att vända ryggen åt vetenskapligt baserad viltförvaltning och teknisk utveckling hjälper varken älgstammen eller jägarkåren.

Just vargfrågan har så många aspekter och bör behandlas av sakkunniga forskare och tjänstemän utan personliga åsikter i frågan.

Mycket kunskap

Vi måste acceptera att jakten utvecklas, precis som det övriga samhället. Genom att kombinera gamla generationers djupa skogskunskap med den nya generationens tekniska och administrativa kompetens, säkrar vi jaktens framtid. Inte som ett museum, utan som en modern och ansvarsfull naturvård.

Det åligger varje jägare att föra vidare sina kunskaper till nästa generation och jag är övertygad om att Jan Eriksson har massor att lära ut.

Rickard Thorström
Jaktstugan podcast