
När jag hör mig för bland jägare får jag ett samstämmigt svar: det är inte trevligt längre det finns ingen glädje kvar i jakten, skriver debattören. Foto: Olle Olsson
Var det denna svårgenomträngliga byråkrati som var planen? Var det detta som miljötalibaner och naturskyddsföreningar såg som ett säkert kort för att helt avveckla naturfolkens jägarintressen?
När jag hör mig för bland jägare får jag ett samstämmigt svar: det är inte trevligt längre, det finns ingen glädje kvar i jakten.
Det är inte jakt att fara på möten där man beordras att delta eller att leta älgskit enligt tvång eller att förvalta viltet enligt ett system man inte tror på.
Älgjakten, om det finns några älgar kvar, har också administrerats sönder eller reglerats till ett spektakel där man bara kan göra fel.
Och hur många har erfarenhet av skog och mark för att ha vetskap om alla hinder som kräver kulfång för den allmänna säkerheten?
En erfarenhet som man får genom att vistas i naturen och inte genom att för det mesta vistas i den urbana miljön, med lektyr som underlag för att inhämta så kallade jaktliga kunskaper.
Lägg till alla tekniska prylar som tillkommit och tillkommer på löpande band. Teknik som gör att den som använder den blir helt skild från jaktens grunder, som bygger på en nära och naturlig kännedom om situationen i skog och mark.
Med förståelse för hur olika djur uppför sig och reagerar inför jaktens alla situationer. En kunskap som i de flesta fall saknas av de nytillkomna så kallade jägarna.
Jag noterar att även de så kallade forskarna saknar erfarenhet av hur natur och djur förhåller sig till naturens regler och vädrets variationer. Till exempel om varför fälthararna tar plats från skogsharana.
Det har sin grund i de snöfattigare vintrarna då fältharen måste hålla sig till vägar och fält genom sina smalare fötter eftersom den inte klarar djup snö. Skogsharen blir också mer exponerad för rovdjur på grund av det snöfattiga klimatet.
Utöver det tillkommer den nya metoden med att med hjälp av gps och stoppur bedöma när stövaren har drivit till sig en jaktprovsetta. Det innebär att man inte skjuter några harar, men anstränger dem i onödan.
Jag har själv noterat att där harar jagas och skjuts ökar de i antal. Bland annat beroende på att omsättningen innebär att deras dödligaste fara minskar – risken att smittas av tarmsjukdomar.
När jag frågar vidare om det finns något annat skäl till att de inte längre trivs som jägare, nämner de samstämmigt vargen som bidrar till den ständiga oron över hunden.
Att älgstammen minskar är ytterligare en faktor, men där tror de flesta att frågan bara kan lösas genom politiken.
Mitt svar brukar vara en motfråga: Tror du på tomten också?
Jan Eriksson
Delta i debatten
- Skriv en debattartikel – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
- Du måste bifoga dina kontaktuppgifter: namn, adress, telefonnummer. Detta eftersom redaktionen måste veta vem du är (kontaktuppgifter publiceras inte).
- Skribenter som skriver under med sitt riktiga namn prioriteras.
- Om du önskar skriva under signatur ska det tydligt framgå. Du får inte använda en signatur som är ett riktigt personnamn, men som du inte själv heter.
- Flera införanden av samma debattör i samma ämne är aktuella om det tillförs nya fakta eller argument i texten.
- Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
- Debattartiklar som skrivs i organisationers, myndigheters, politiska partiers, etc, namn måste också undertecknas av en företrädare.
Exempel:
Fransbygdens jaktvårdsförening
genom ordförande Kalle Karlsson