Ponera att ett parti i Sveriges riksdag, i den kriminalpolitiska debatten kring den systemhotande gängkriminaliteten, skulle lägga fram ett förslag som gick ut på att det för alla personer med koppling till kriminella miljöer skulle bli obligatoriskt med gps-spårning – att Polisen alltid skulle kunna ha uppsikt över var de befinner sig.

Föreställ dig sedan det ramaskri som skulle upphävas från i stort sett hela det övriga politiska spektrat; tänk dig den knivskarpa kritik och de kraftfulla invändningar som ett ett dylikt förslag skulle mötas av.

Frammana sedan för ditt inre alla de indignerade röster om övergrepp gentemot individens rättigheter, diktaturstatsfasoner, rättsstatens avskaffande och demokratins slut som skulle höras och läsas i morgonsoffor, paneler och på allehanda ledarsidor.

Motståndet mot ett sådant förslag, som trots allt handlar om att förebygga grov brottslighet som mord och andra grova våldsbrott – och som till sin natur är så grov och ingripande att den faktiskt är ett reellt hot mot det samhälle vi känner – skulle vara kompakt, milt uttryckt.

Men när staten – länsstyrelserna – beslutar att alla jägare som ska delta i licensjakten på varg måste underkasta sig liknande övervakningstvång, då är det väldigt tyst.

Daniel Mallwitz vid Länsstyrelsen i Västmanland, som tycks vara initiativtagare till och talesperson för den här förändringen, berättade tidigare i veckan för Svensk Jakt om bakgrunden.

Enligt Mallwitz anser myndigheterna att den utökade gps-övervakningen krävs då vissa jägare missbrukat en av den svenska jaktens grundläggande villkor – frihet under ansvar – genom att använda motorfordon på ett icke tillåtet sätt, i syfte att genskjuta undflyende vargar.

– Det är jägare som själva deltagit vid de senaste årens vargjakter som gjort oss uppmärksamma på detta. Länsstyrelsen har ingen möjlighet att kontrollera detta själva och därför tvingas vi ta till en sådan här åtgärd. Det är definitivt ingenting vi vill göra, men vad är annars alternativet? säger Daniel Mallwitz till Svensk Jakt.

Han fortsätter:

– Jakten på stora rovdjur ska vara strikt kontrollerad. Vi måste göra något för att få ordning på avarterna som sker inom jakten, så det här är en sista utväg. Det här handlar inte om att alla vargjägare jagar illegalt, det handlar om relativt få personer som förstör för alla andra när de väljer att sätta sig i bilen och åka efter en varg i syfte att genskjuta och avliva den. Det måste få ett slut.

Ingen seriös jägare kan ifrågasätta ambitionen: att jakten ska bedrivas i enlighet med såväl lag som jaktetiska principer.

Uppgifter om att motorfordon på vissa håll används på ett otillåtet sätt under jakt på stora rovdjur har givetvis nått även mig. Den exakta omfattningen är naturligtvis omöjligt att uttala sig om, men varje enskilt tillfälle när detta sker så är det fel.

Alla jägare som vill fortsätta att leva upp till det omgivande samhällets förtroende har mycket att vinna på att nyttja jägarkårens mest effektiva verktyg: den sociala kontrollen, normbildningen.

Det vill säga: att säga ifrån, att vägra acceptera sådant i den jakt man bedriver. Att ta diskussionen i sitt jaktlag och för alla dem som eventuellt inte förstår allvaret noggrant understryka att det är övertramp som dessa som i förlängningen snabbt kan inskränka flera av de friheter som fortfarande existerar inom jakten.

Det är klart att det finns rötägg inom jägarkåren, som struntar blankt i sådant. Så ser det ut i alla mänskliga verksamheter. Men om de tillåts agera oemotsagt, utan invändningar och ifrågasättanden, kan deras agerande potentiellt bli ett problem för oss alla.

Samtliga jägare.

Med allt detta sagt, finns det avgjort bättre och mindre integritetskränkande sätt att lösa de problem som länsstyrelserna vill adressera med den nyuppfunna och starkt ifrågasatta bestämmelsen.

Länsstyrelsen Västmanlands Daniel Mallwitz är föredömligt ödmjuk i sitt resonemang: om beslutet inte håller juridiskt kommer man att backa, och efterlyser också idéer om hur man på ett bättre sätt ska kunna kontrollera och stävja det man upplever som problematiskt.

Om det primära syftet var att föra upp frågan på dagordningen, så måste man säga att taktiken lyckats.

Samtidigt måste den frågan kunna hanteras utan att börja tillämpa omvänd bevisbörda – där den misstänkte ska bevisa sin oskuld för att frias. Den måste kunna hanteras utan att göra våld på en grundläggande rättslig princip som oskuldspresumtion.

Det måste kunna ske utan att åsidosätta alla de mekanismer som existerar för att skydda de enskilda medborgarnas integritet.

För att inte bli ett orwellskt övervakningssamhälle; ett Stalin-Sovjet eller Ulbricht-DDR.

Å andra sidan: Om nu jägarna ska tvingas acceptera den här typen av övervakning när de ägnar sig åt en i demokratiskt god ordning beslutad jakt, så undrar jag vilka verktyg som kan tänkas användas för att komma åt det verkliga buset, gängen och klanerna som spränger och mördar vareviga vecka?

För de ska väl inte komma lindrigare undan än jägarkåren?

Eller ska vi tolka det som att bilanvändning vid vargjakt är att betrakta som allvarligare än samhällshotande kriminalitet?