Gick jakten riktigt bra kunde hon unna sig av den annars förbjudna chokladkakan som alltid låg redo i ytterfacket på jaktryggsäcken också. Hon hade en ritual sedan många år. Hon körde ut till Lövbacken, ställde stolen längst in på det gamla båtupplaget och gjorde upp en brasa. Sen släppte hon hunden och lät den löpa.

En skällande hund kunde vara som musik i öronen, tyckte Lena. Göran hade förstås aldrig hållit med om det. Faktum var att han hatade när hunden stod ute i hundgården och skällde på allt som for förbi, medan Lena tyckte det var bra träning. En hund måste vara på alerten, sa hon alltid när Göran grumsade om saken. Och nu var det äntligen dags. Lena fick lyssna på den ljuva musiken, maken fick lugn och ro där hemma. Så visst var det något att se fram emot, harjakten, förutom själva trofén.

Just den här dagen hade Lena varit ute tidigt. Tidigare än vanligt, och hunden hade spårat länge, länge innan han fick något att driva på. När de välkända skallen äntligen ljöd över havsviken reste sig Lena upp från stolen, exalterad, och lyssnade.

Hon tittade sällan på GPS:en trots att hunden hade halsband. Ville liksom ha koll själv först. Så hon stod, och hon lyssnade. Där var hunden borti Nilssons gamla kåk. Där for han över åkern borti Hjalmars och vidare in på Perssons skiften. Där sprang han vidare till kyrkans granodlingar. Där for han…nej, plötsligt blev det tyst.

Lena stod blick stilla och lyssnade. Väntade på att hundskallen skulle höras igen. Men ingenting hördes. Med en liten suck tog hon upp GPS-mottagaren för att titta var hunden höll hus. Inte en rörelse syntes på kartan. Nu blev Lena lite nervös. Hon hällde ut det som var kvar av chokladen, tryckte in den sista limpmackan i munnen och tuggade medan hon packade ihop grejerna och sparkade snö över elden. Vad var det frågan om, riktigt?!

Hon körde raka spåret mot skogsvägen som gick intill kyrkans granodlingar. Fortfarande syntes ingenting på GPS-mottagaren, och inga hundskall hördes. Hade hundstackaren gått in ner sig i bäcken? Fast så vitt Lena mindes så låg isen fortfarande tjock. Det måste vara fel på antennen, kom hon till slut fram till. Det var det hon alltid hade sagt; man kunde inte förlita sig på tekniken.

Hade hon inte lyssnat ordentligt så skulle hunden verkligen vara borta, men nu visste hon i alla fall på ett ungefär. Hon parkerade bilen på vändplanen längst in på skogsbilvägen och lade igen dörren. Hon hängde geväret på axeln utifall att, och så klev hon genom riset, in i skogen. Det var ovanligt tyst, tyckte hon. Inte en småfågel hördes där hon gick. Bara hennes egna frasande steg genom skogsmarken.

Hon stannade då och då för att lyssna, men hörde endast tystnad. Efter några hundra meter tyckte hon att hon borde ha sprungit på hunden, ifall den nu var där hon trodde, och hon vände om för att gå sick-sack genom skogen. Hon fick gå länge innan hon gav upp.

Chokladen och limpmackorna hade sedan länge förbränts, och hungern gjorde sig påmind. Var kunde hunden hålla hus, egentligen? Lena började känna sig riktigt orolig. Hon gav efter för hunger och oro och gick tillbaka upp mot bilen för att fundera över vad hon skulle göra nu. Maken skulle inte bli glad om han fick veta att hon slarvat bort hunden, oavsett hur mycket han hatade när jycken stod och skällde i hundgården, det var ett som var säkert.

Lena kom upp till vändplanen och lade bössan på biltaket. Tog fram termosen och hällde upp en kopp kaffe. Halvljummet bryggkaffe, det var inte mycket för världen. Hon hade just ställt ifrån sig muggen uppe på taket när hon hörde ett ljud på andra sidan bilen. Hon sträckte på sig och tittade över taket. Först såg hon ingenting, men så skymtades plötsligt en rörelse och in i hennes synfält skuttade en stor, grann, hare. Det var som fasen, tänkte Lena och stelnade till.

Haren tittade på henne, vaksam men ändå lugn. Lena stod blick stilla en bra stund. Hennes blick mötte harens, och de stirrade på varandra i flera minuter. Sakta, sakta, så sakta att hennes arm bara rörde sig en millimeter åt gången, sträckte hon sig mot bössan. Det tog henne två minuter att få armen upp mot biltaket, men när hon försiktigt lade handen på kolven hajade haren till och skuttade några steg mot skogsbrynet. Sakta och lite avvaktande, som om den egentligen ville stå kvar, men ändå tog det säkra före det osäkra.

Lena svor i det tysta och fortsatte att dra bössan intill sig. Haren skuttade sakta vidare längs med skogen och runt bilen, liksom för att kunna ta en ordentlig titt på den grönklädda varelsen som klivit omkring i skogen så länge. Han tycktes lägga huvudet på sned för att betrakta hur Lena drog ner bössan till sig, millimeter för millimeter. Så, när Lena äntligen kunde osäkra bössan och rikta den mot haren så hade haren sett nog. Precis när skottet brann av skuttade den iväg in i skogen ett par-tre meter och satte sig återigen med huvudet på sned för att fortsätta titta. Som om den gjorde det med flit, nästan.

Lena svor högt och siktade igen. Det hann inte ens smälla innan haren skuttade iväg ytterligare några meter in i skogen och satte sig ner. Nu blev Lena nästan förbannad. Vad var det för slags hare egentligen?! Hon struntade i försiktiga rörelser och ställde sig tillrätta och siktade. När hon sänkte pekfingret mot avtryckaren och tryckte till kunde hon ge sig den på att hon träffat den här gången.

Men när ekot från skottet hade tystnat så tittade hon upp från kikarsiktet och såg haren sitta bara två meter framför henne. Flinade den inte också? Hon säkrade bössan. Tänkte att den här haren kanske förtjänade att fortsätta leva. 

I samma stund som bösspipan pekade ner mot marken kom hunden rusande ut ur skogen utan ett ljud och stannade tvärt när han såg sin matte och haren stå på den spåriga vändplanen och stirra på varandra. Han morrade efter en stund, osäker på läget. Tittade sedan mot Lena lite undrande innan han vände blick och nos mot haren. Så kröp han ihop. Haren tycktes inte notera att hunden gjorde sig beredd att anfalla, så upptagen var den av att stirra på Lena, men Lena började förstå hur det här skulle gå.

Haren må verka ointresserad, men han hade koll på allt som hände omkring honom, och om hunden anföll skulle haren hoppa, så var det. Troligtvis hade den redan dansat några varv med hunden inne i skogen innan Lena kom dit.

Lena böjde på knäna, sakta, sakta. Hon sneglade mot hunden och väntade. Såg musklerna i hundkroppen spänna sig, såg blicken förändras i vitögat på hunden. Insåg att det var dags. Hon spände lårmusklerna, böjde lite mer på kroppen och lyfte händerna i midjehöjd.

NU!

Hunden kastade sig framåt mot haren, haren skuttade ett stort hopp åt sidan och Lena, hon  slängde sig åt höger med armarna utsträckta och likt en fotbollsmålvakt lade hon händerna om fångsten och rullade sedan runt på marken. Ha! När hon stannade låg hon på mage och kände tjälen kyla genom jaktbyxorna, men det spelade ingen roll. En hare rakt i nävarna! Hon såg till att ha grepp om den skakande harkroppen trots att benen på det livrädda djuret vevade vilt, och så reste hon sig upp med stel kropp. Som i en segergest lyfte hon haren ovanför huvudet och jublade så det ekade mellan trädtopparna. Wohoo!

Det skulle hon inte ha gjort. När hon bytte grepp om den skakande harkroppen så fick haren smak på friheten. Om Lenas fångst varit av Ravellikaraktär så var harens spark som följde en riktig straffpärla. Det tog bara sekunder innan haren åter stod i skogsbrynet och en rejäl bula bultade i Lenas panna. Ett ljud hördes när haren hoppade ut i skogen igen. Ett skratt, tyckte Lena. Eller kanske var det publikens jubel.

Anna-Mia Johansson
Författare