Om man tillåter jägare och markägare att fritt, utifrån lokala förutsättningar, styra jakten kommer effektiviteten att bli bättre och tjänstemän och politiker med tveksamma avsikter att hållas borta från en misshandlad älgförvaltning.

Många nivåer

Högst upp av beslutande myndigheter och församlingar som engagerat sig i älgförvaltningen hittar man EU, art- och habitatdirektivet samt Nature restoration act.

Ett steg längre ner finns riksdag och regering som genom sina regleringsbrev till myndigheterna, bland annat Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, vill vara med och bestämma över älgjakten.

Ännu längre ner i hierarkin hittar vi regionala myndigheter, länsstyrelser och viltförvaltningsdelegatoner. Under dessa återfinns älgförvaltningsområden och älgskötselområden där bland annat storlicenserna och enskilda jaktlag återfinns.

Längst ner återfinns en jägare som ska genomföra allt det som beslutats om på de högre nivåerna.

Fungerar inte

Ett företag, en verksamhet, en myndighet eller en organisation kan inte fungera när beslutsnivåerna blir för många. Särskilt omöjlig blir situationen när de olika nivåerna har olika uppfattningar om hur verksamheten ska bedrivas och dessutom olika uppfattningar om hur förutsättningarna ser ut.

Nuvarande upplägg för älgförvaltningen fungerar inte och kommer inte att kunna fungera.

Två svårigheter

De svårigheter som i dag omöjliggör en ändamålsenlig förvaltning är främst två.

För det första råder osämja om vilket ändamål jakten har och för det andra råder olika uppfattningar om hur älgstammen ser ut.  

Därutöver kompliceras frågan av att osämja råder om björnens, vargens, vädrets och skogsskadornas betydelse.

Beslut om ändamålet för jakten ska bara fattas av de som är direkt berörda av jakten – jägare och markägare. Hos jägarna finns jaktlig kompetens och hos markägaren äganderättslig kompetens.

Dessa parter har tillgång till expertis som finns hos Jägarförbundet, LRF och Jordägareförbundet. Utöver några centrala rambeslut om till exempel jakttider, bör ingen myndighet ha beslutanderätt i frågor om avskjutningens storlek eller val av förvaltningsmodell.

En del bekymmer

Hur jägare och markägare ska komma överens kan parterna själva bestämma. På halva Sveriges skogsmark är den privat ägda marken också ofta disponerad av ägaren.

På bolags och annan offentligt ägd mark får ägarna söka samförstånd med jägarna. Denna modell kan innebära en del bekymmer, men när markägare och jägare inser beroendet av varandra blir den sortens älgförvaltning ändamålsenlig och rättssäker. 

I dag finns exempel på där samverkan mellan jägare och markägare fungerar utmärkt och utan inblandning av politiker och tjänstemän.

Ett misslyckande

Markägaren äger älgstammen, staten förvaltar rovdjuren. Den förvaltning som i dag styrs av länsstyrelsen, främst björn och varg, är till stor del ett misslyckande.

Som exempel kan man nämna Jämtland, där det finns ett förvaltningsmål för björn på 650 djur. Trots spillningsinventeringar, könsbestämningar och många års ansvar är stammen i dag över 1000 djur.

Då ligger nära till hands att misstänka att tjänstemännen på Naturvårdsverket har egna agendor när man inte levererar enligt uppdrag.

Motsvarande problematik gäller troligen för vargförvaltningen där målsättning med max 270 vargar i Sverige överskrids med 50 procent eller mer.

Jakt och predation

Under 2022 och 2023 blev det aktuellt att rödlista älgen. Rödlistning kan till exempel ske om man ser en flerårig nedgång i en viltstam och i genomsnitt minskade älgstammen åren 2022–2023. 

Helt avgörande för älgstammens storlek är hur många och vilka älgar jägarna skjuter. Därutöver är predationen från rovdjur betydelsefull.

Forskning pekar på att 4000–5000 älgkalvar i Jämtland blir mat för björnen. I delar av södra och mellersta Sverige har vargen motsvarande betydelse för antalet älgar.

Tre generationer

Att en plötslig nedgång av stammen skedde 2019–2022 över landet bör ha haft sin förklaring i den snörika vintern 2017–2018 och den torra sommaren 2018.

Resultatet av väderförhållandena blev att tre generationer kvigkalvar, kvigor och kor blev för få och för dåligt utvecklade.

Grundläggande förutsättningar

En älgstam måste förvaltas över en större areal. Ibland kan 10000 hektar fungera. På andra ställen, till exempel i vandringsområden, kan 100000 hektar behövas.

Inom ett sådant område kan markägare och jägare själva bedöma behov av samordning.

Grundläggande för all förvaltning är att lokala förutsättningar och lokal kunskap om rovdjurstryck, tidigare jaktuttag, älgobsstatistik och betestryck finns samlad.

Den kompetensen finns hos jägarna och hos markägarna. Inte i EU, inte i riksdagen och inte hos Naturvårdsverket.

Pelle Sallin
Skogsbrukare och jägare, Jämtland