I samband med ett generationsskifte 1961 på en gård i nedre halvan av Kalmar län fick min far möjligheten att arrendera jakten på marken som då omfattade ett stycke över 100 hektar.
Arrendeavgälden bestämdes till fyra dagsverken, innefattande höskörd, snickeri och andra arbeten på en bondgård. Timlönen på landet låg väl då på runt fem–sex kronor eller 50 kronor per dag, alltså en kostnad på cirka 200 kronor.
Området lades till ett licensområde för älg och rådjur. Vi hade en vuxen älg och tre rådjur i tilldelning.
För en älg krävdes cirka 1.000 hektar och för ett rådjur 300. Klövviltet ökade under slutet av 1960-talet och fram till slutet av 1970-talet. Som mest hade vi 16 älgar i tilldelning på cirka 1.000 hektar. Rådjurslicensen upphörde.

Ytterligare mark
På 1980-talet såldes en annan gård i byn, den delades på tre köpare. På fars arrende tillkom ytterligare mark så att arrendet hamnade strax under 200 hektar. Arrendet höjdes till sju dagsverken vilket borde motsvarat 1.400–1.500 kronor.                                                                                                      
1992 var det dags för nästa generationsskifte på gården. Detta skedde samtidigt även för jakten, och jag blev den nye arrendatorn. Inriktningen på gården hade till viss del ändrats, dagsverken behövdes inte längre utan arrendesumman sattes till 6.000 kronor.
En summa som efterhand höjdes till 9.000, 12.000, 15.000 och 18.000 kronor.

Marknaden bestämmer
Från och med i år var det tänkt att min son skulle överta arrendet efter mig. I samband med detta kom ett nytt arrendeavtal från markägaren. Arrendesumman höjdes till ett ”marknadsmässigt” pris om 42.000 kronor eller 225 kronor per hektar. Detta i ett område där inget annat betingar mer än max 100 kronor hektaret.  
Bommar ska sättas upp vid skogsbilvägarna. Dessa ska vara låsta om någon form av verksamhet pågår eller om det ligger timmer längs vägen, innebärande att jakt kanske inte kan ske under lång tid av ett år. Man kan inte gärna bära ut en älg från området, det är inte Norrland med väglöst land, det bara blir så ändå.

Upplöst jaktlag
Det fanns inget annat att göra än att upplösa jaktlaget.Vi har visserligen ytterligare ett litet antal hundra hektar i licensområdet tillsammans med ett annat jaktlag, men vår del är inte så stor att jaktlaget kan bestå.
Andra markägare ligger på en hanterbar prisnivå. Ett av arrendena fick min far som 17-åring för 80 år sedan. Nu har jag det och tänker lämna det till min son, det är bara att hoppas att det inte går samma väg som det arrende som denna historia gäller.
Det vore kul att kunna säga att man haft ett jaktarrende i hundra år, det är bara 20 år kvar dit.

Mer vildsvin
Vilttätheten har gått ner, det enda som ökat är vildsvinen, till förtret för både markägare och andra.
1977 fick jag tag på en redskapsbod som byggdes om till jaktstuga. Den är på 18 kvadratmeter och har nu fem bäddar. Tre man bor bra i den några nätter. Nu ska den emellertid bort, markägaren vill inte ha den kvar. Det blir väl att skänka bort den mot avflyttning.
Åtelplatser, jakttorn och andra arrangemang för jaktens genomförande ska också bort. Den nye arrendatorn, om det går att få någon till det priset, har väl i så fall råd att bygga nya torn och kanske även ny övernattningsstuga. Tråkigt, tråkigt, men nya tider har kommit till byn med nya priser. Ett tråkigt slut på ett jaktarrende som löpt över generationer och som byggt på vänskap, ärlighet, förtroende och ömsesidig respekt.    
Men allt har uppenbarligen ett slut.

Kurt Ericson