Ett smaldjur, trodde Lennart. Blod och pälshår på skottplatsen, det borde inte bli svårt att hitta. Vi bröt och en knapp timme senare var vi redo.
Lennart förklarade då att han skulle gå tillbaka och ”spåra för hand” först och så skulle han låta drevern gå på spåren om djuret inte påträffats.
Kanske var drevern tränad i spår tänkte jag, för det fanns gott om spårhundar att ringa in annars. Ingen, inte jag heller, ifrågasatte hans plan. Lennart har ju jagat här länge, klart han har koll.

Lång erfarenhet = hög etik?
Det var en strålande eftermiddag. De isiga grässtråna vajade som älvor i det soliga isriket framför mig. Plötsligt hördes väckskall. Lennart hade alltså inte hittat djuret utan släppt drevern som nu drev för fullt.
Jägarskolans budskap är tydligt: Bryt jakten om ett djur påskjutits och gått vidare, kalla in eftersökshund. Jakt och eftersök är två skilda saker som inte kan bedrivas samtidigt med en och samma hund.
Men i stället hördes glada tillrop över radion. Det lät som ett vanligt upptag. Jag börjde känna obehag medan drevet fortsatte. Femton minuter gick och Lennart svarade inte i radion.

Två påskjutna djur?
Pang! Uppmärksam lystring. Ingenting. En minut, två, tre. Radion förblev stum, men dreverns jämna skall hördes fortfarande. Till slut: Axel hade fått drevdjuret på sig.
Djuret hade gått undan och drevern fortsatte stadigt att skälla, nu långt bort.
Nu var dagens behag helt borta. Om det var det skadskjutna djuret som återigen träffats, då borde det väl snart ligga?
Men flera av jägarna meddelade att de såg drevdjuret trippa förbi till synes oskadat.
Var det ett annat djur som drevern fått upp? Hade vi två påskjutna djur nu? Varför sa inte Lennart vad som gällde? Och varför kallade man helt enkelt inte in drevern, bröt jakten och ringde efter en riktig eftersökshund?

Hur gör ni?
Min man och jag åkte hemåt under tystnad. Vanligtvis är jag stolt över att vara jägare. Inte denna dag och jag skulle vilja prata om det med er. Vad hade du gjort? Hur gör ni vid skadskjutningar?
Jaktförordningens paragraf 17 säger att vi inom två timmar ska ha tillgång till en hund som är tränad i att spåra skadat vilt. Hur många av oss följer detta? Varför gör vi det inte? Är vi övermodiga när det gäller våra egna hundar? Har vi för bråttom?
Slarv med eftersök är straffbart enligt jaktlagens paragraf 45. Tänker vi på det? Och hur ofta trampar vi sönder skottplatsen genom att ”spåra för hand”? Kanske är det så att lång erfarenhet inte alltid behöver betyda hög jaktetik.

Invigt vänner
Enligt jaktlagen 27:e paragraf ska viltet inte utsättas för onödigt lidande. Jag har ofta skrutit inför icke jagande vänner om hur vi jägare har högre etik än vad lagen kräver. Och jag har känt mig sådär skönt nöjd med att kunna inviga de som ännu inte fått chansen att förstå det fantastiska med att vara jägare.
Men är våra beslut i samklang med vår jaktetik? Tål de att synas under den mediala luppen? Kan vi göra bättre?
Helene Tivemark