I år är det 20 år sedan Sverige folkomröstade om inträde i EU. Ja-sidan vann med mycket knapp majoritet efter att Ingvar Carlsson och Carl Bildt tillsammans i TV-rutan lovat svenska folket att få allt önskvärt och slippa allt vi ogillade. Var det sant eller tomma ord?
I Utrikesdepartementets informationsskrift EU-valet 1994 utlovades följande:
”Inte heller svenskarnas rätt att jaga kommer att förändras vid ett medlemskap. Eftersom EU har vissa jaktregler som skiljer sig från våra, togs frågan upp i förhandlingen. Det klargjordes då att EU-reglerna inte hindrar oss att fortsätta vår jakt på hittillsvarande sätt, vare sig det gäller fågel eller vilt.”
När det gäller jakten kan vi konstatera att de löften som gavs 1994 inte hade så mycket substans. De ter sig som lika lyckosamt förhandlade som det utlovade undantaget från euron.
Makten över jakten ligger inte längre hos svenska folket. Den utövas i Bryssel.

Orimligt direktiv
EU- kommissionen har vid flera tillfällen kritiserat Sverige för att inte tillämpa habitatdirektivet som är ytterst inskränkande för jakten och EG- domstolen har, i flera domar, tillämpat dessa direktiv på ett restriktivt sätt.
Att samma direktiv gäller från Gibraltar till Karesuando är orimligt, eftersom populationer av olika arter skiljer sig markant mellan EU- länderna.
Arter som är sällsynta i EU som helhet kan vara mycket vanligt förekommande i Sverige och omvänt.
Men det är inte bara dessa skillnader som skapar problem. Om säljakten i Norden bedöms utifrån 1980-talets klubbande av kutar i Kanada, blir besluten orimliga för såväl fiskarna som sälarna och allmänheten.

Märkliga effekter för fåglar
Även EU:s fågeldirektiv leder till underliga effekter i Sverige. Många fågelarter som är listade som sällsynta i fågeldirektivet är mycket vanligt förekommande i Sverige, eller i vart fall inte hotade.
Enligt detta direktiv, får skyddsjakt endast tillåtas för ”att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fisk och vatten”.
Skarvarna åstadkommer allvarlig skada för lokala fiskare i Sverige och råkorna skränar och smutsar ned i Uppsala, men besluten får inte tas på lokal nivå där de hör hemma, utan de ska fattas i Bryssel.
Länsstyrelserna i Sverige och EU- kommissionen har i flera fall skilda uppfattningar om vilka arter som skyddsjakt skall tillåtas på.
Rimligtvis har behöriga svenska myndigheter en bättre kunskap om artbeståndet på lokal nivå och vilka åtgärder som är lämpliga för att upprätthålla detta än EU- kommissionen.
I enlighet med närhetsprincipen (subsidiaritetsprincipen) borde politikområden som är knutna till jakten därför handhas av nationella eller regionala myndigheter i respektive medlemsland.
Denna princip klargör att beslut endast skall fattas på EU-nivå, om det blir ett bättre beslut än om det fattas på lägre nivå.

EU bortser från verklighet
Rovdjuren kan ses som ett värdefullt inslag i Sveriges natur, men vi konstaterar samtidigt att dagens EU-politik fullständigt bortser från den verklighet som gäller på landsbygden.
Det finns naturligtvis skäl för internationellt samarbete kring vargfrågorna, eftersom vargen inte bryr sig om riksgränser. Men EU är verkligen inte rätt instans för att behandla frågan.
Vargstammarna här är i huvudsak en fråga för Norge, Sverige och Finland. De är länder som har lätt att samarbeta och som av naturliga skäl har en likartad syn i rovdjursfrågor.
Tamdjursägare har i dagsläget ytterst begränsade möjligheter att skydda sina djur mot angripande rovdjur. Straffet kan dessutom bli hårdare för den som vill skydda sina tamdjur mot en anfallande varg, än för den som utövar våld mot människa.
Även om vi anser att det ska finnas plats för rovdjur i den svenska naturen, får det inte innebära att människor känner sig starkt hotade.
Vi måste helt enkelt ha en lagstiftning som tillåter skyddsjakt i rimlig omfattning och på rimliga villkor för de berörda. I annat fall kommer motståndet mot rovdjuren på landsbygden att växa allt starkare och respekten för rättssamhället att undermineras.

Hotas inte
En viktig aspekt är också att de rovdjur det gäller, inte på något sätt är globalt hotade som arter. Vad frågan gäller är hur många djur som ska finnas i olika länder och regioner i världen. Bryssel har knappast med den frågan att göra.
Nu öppnas en reell möjlighet att återföra politisk makt från Bryssel när inte bara Junilistan driver frågan utan både Nederländernas och Storbritanniens regeringar är inne på samma spår. Även i Tyskland höjs röster inom regeringspartiet om att makt måste repatrieras.
Det är en självklarhet att subsidiaritetsprincipen ska tillämpas i jaktfrågor och att mellanstatligt samarbete, det vill säga flexibel integration, som också är en central fråga för Junilistan, ska vara frivilligt.
Vi kommer fortsätta att driva opinion i dessa frågor till dess att de etablerade partierna har insett hur svenska folket tänker och hur en demokratiskt förankrad EU-politik därför måste utformas.

Eva Nisser
Junilistan