Sebastian Wilhelmssons replik innehåller inga frågor utan mest svepande påståenden. Jag kan bara konstatera att jag personligen aldrig känner oro när jag vistas i ett vargrevir, men visst, jag har varken hund eller får att oroa mig för.
Min tro är att vi kan göra mer för att förebygga angrepp och minska konflikterna utan att utrota rovdjuren, och den tron delas uppenbarligen av dem som röstat in mig i riksdagen.
Menar Wilhelmsson verkligen att det är värre att politiker uttrycker den politik vi blivit valda på än att vargmotståndare tar lagen i egna händer?

Frågor som får svar
Henrik Namnieks ställer däremot ett antal konkreta frågor som förtjänar att bemötas. Den första rör den sårbarhetsanalys som ligger till grund för regeringens påstående att vargen i Sverige uppnått gynnsam bevarandestatus.
Forskarna skulle enligt uppdraget utgå från en utdöenderisk på 10 procent på 100 år och helt bortse från genetiska faktorer. I en population med en inavelsgrad på 0,24, det vill säga så gott som syskonparning, gör detta hela räkneövningen ointressant för att bedöma långsiktig livskraft.
Forskarna själva betonar särskilt att deras resultat endast gäller under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta, och varnar för att övertolka resultaten.
Det naturliga hade varit att ta fram gynnsam bevarandestatus enligt samma kriterier och metodik som för alla de andra arter som Naturvårdsverket tar fram sådana värden för.

Hade inte ändrat mig
I riksdagsdebatten om rovdjurspolitiken framförde jag att de stora rovdjuren just genom sin roll i toppen av näringskedjan har en mycket viktig roll för den biologiska mångfalden.
Nu undrar Namnieks om jag hade röstat annorlunda om jag läst en artikel ”som talar för att kaskadeffekter av varg inte kommer kunna påvisas i Sverige.”
Riktigt så skriver dock inte forskarna, utan ”vargens möjligheter att skapa kaskadeffekter i vårt starkt påverkade ekosystem är mycket små – för att människan just via markanvändningen har en så stor inverkan på den del av ekosystemet som vargen berör och berörs av”.
Mer specifikt framför de att det skulle krävas oerhört många vargar för att hålla nere älgstammen tillräckligt för att öka mängden lövträd i Sverige. Jag har ingen anledning att betvivla detta, och att fler vargar skulle ge fler lövträd i Sverige är heller inget jag påstått.
Därmed inte sagt att stora rovdjur, där vargen är ett, inte överhuvudtaget kan medföra kaskadeffekter i ekosystemen. Till exempel kan rovdjur på ett helt annat sätt än mänskliga jägare säkra kadavertillgången över året till nytta för arter som direkt eller indirekt är beroende av detta.
Nu var kaskadeffekterna inte mitt enda argument, men nej, jag hade inte röstat annorlunda.

Sista inlägget
Slutligen frågar Namnieks hur vi ska uppnå acceptans för vargen utan en tydlig målsättning för vilka skador som vi anser oss kunna ”acceptera”. Naturvårdsverket har genom sina kriterier för skyddsjakt satt upp gränser för vilka skador som kan accepteras och inte.
Det här inlägget får bli det sista för min del, och jag ber att få hänvisa den som har ytterligare frågor till vår rovdjursmotion.

Helena Leander (MP)
Riksdagsledamot i miljö- och jordbruksutskottet