I Svensk Jakts aprilnummer och på Svenskjakt.se har det på senare tid skrivits mycket om älgförvaltningen. Några kommentarer: 

Det är inte bara storskogsbruket som tycker att betesskadorna är för stora, så tycker också de flesta privata skogsägare med ung tall. Storskogsbruket har bara en starkare röst.

Förgraningen beror bland annat på att det har varit mycket svårt att få upp ny tall vid nyetablering av skog. Men föryngring med tall har ökat mycket de senaste åren beroende på projektet Mera tall och granbarkborren.

Del 1: Älgjägarnas rop på hjälp – kallade till krismöte: ”År från år missar vi så fruktansvärt mycket”

Stora variationer

Man tvivlar på att älgtätheten påverkar skadorna, så har någon undersökning visat. Men det är stora variationer på skador mellan olika år beroende på snömängd, raps, vargförekomst, med mera. 

Flerårsgenomsnitt på skador måste ju visa att mindre älg ger mindre älgskador. Något som känns självklart. Om man ska mäta på tre, fyra eller fem år vet inte jag. Mera forskning behövs.

Andra konkurrenter

Annat klövvilt konkurrerar också om fodret. Till exempel rådjur som också äter bärris. Det är ju en gammal och en ny sanning, senaste belägget är Spitzers avhandling häromåret. 

Jag har under senare år pläderat för ökad avskjutning av rådjur för att gynna älgen. Det finns månadsstatistik på vad klövviltet äter.

Rimlig utslagsröst

Att markägarna har utslagsröst i älgförvaltningsområdena är rimligt, då de får ta de ekonomiska konsekvenserna av skadorna. Men om jägarsidan är med och tar ansvar för ekonomiska konsekvenserna i skogsbruket så avstår jag från utslagsrösten.

Låt mig till sist påminna om att Sverige har/har haft världens tätaste älgstam i skogsmark, åker och annan mark räknas inte.

Anders Carlsson

ÄFO-ledamot i Närke