”Vad fan får jag för pengarna”, frågade Leif Östling i ett numera bevingat TV-uttalande. Det gör nu även jag!

Det enda jag får är rätten att inte behöva betala böter, för att jag jagar utan statligt jaktkort.

Förhållandet att staten ses betala ut stora pengar till jägarnas intresseorganisationer ifrågasätts med jämna mellanrum av olika politiker, så kallade miljöorganisationer och andra allmänt kritiskt inställda till jakt och jägare.

Okunnigheten om varifrån pengarna ursprungligen kommer och syftet när avgiften infördes, verkar vara total. Propagandan lever envist vidare på falska premisser.

Insparade böter

För att undvika denna idag fullständigt onödiga rundgång av jägarnas egna pengar via staten, borde skyldigheten för jagande, att varje år betala en viltvårdsavgift (som egentligen är en skatt) till staten, snarast tas bort och rundgången skrotas. Den har även en begränsande effekt på våra jaktliga intresseorganisationers möjlighet att företräda oss i känsliga frågor, menar jag.

En lek med siffror: När avgiften nu höjs med 33 procent till 400 kronor per år betyder detta, att kostnaden för böterna på 1.200 kronor för att jaga utan statligt jaktkort, sparats in redan efter tre år.

Höjer staten avgiften ytterligare, vilket kanske blir fallet om viljan att betala till staten för att få lov att utnyttja den ägda eller arrenderade jakträtten rasar ytterligare, blir kostnaden för eventuella böter givetvis ännu snabbare ”återbetald”.

Höjd medlemsavgift

Det min intresseorganisation gör för mig idag, är tyvärr relativt okänt för mig.

Skulle man få svårt att leverera det jag ändå förväntar mig, vid ett bortfall av pengarna för det numera av politikerna avskaffade allmänna uppdraget, är jag beredd att öka min medlemsavgift med ett par hundralappar per år.

Då kan förbundet räta på ryggen och behöver inte ställa sig bakom statens alla politiskt korrekta påhitt, som lanseras av olika jaktens motståndare.

Givet uppförande

Hur jag är som person, vad jag tycker om att jaga tillsammans med kvinnor (vilket jag mycket gärna gör och har gjort i många år), om att ”förgubbningen inom jakten” bör och kanske kan hejdas genom större öppenhet mot ungdomen, är attityder och uppföranderegler jag har med mig hemifrån.

De baseras säkert till en del på föregående generationers föreställningsvärld, men med tillägg för mina egna åsikter och livserfarenheter.

Märkligt försvar

Att det behövs någon kostsam jämställdhets- eller genusforskning för 3,2 miljoner, för att jag som jägare bättre ska klara av att välkomna och uppskatta mina jaktkamrater, finner jag lika bisarrt som förolämpande.

Det känns därför märkligt, att Jägareförbundets ordförande och dess generalsekreterare nu sett sig nödgade att räkna upp alla de självklarheter och politiskt korrekta floskler som man gör i sitt uttalande, till försvar för denna märkliga forsknings bedrivande med jägarnas pengar.

Björn Törnvall

Fotnot: Svenska Jägareförbundets uttalande, som kritiseras i debattartikeln, kan läsas här.