Torsten Nilsson, ordförande i Jägareförbundet Uppsala län.

Viltvård innebär att ”viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i landet, och främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna”.

Vad som är en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna har såväl biologiska, ekonomiska som politiska aspekter.

Vilda djur konkurrerar inte sällan med oss människor om naturens resurser.

Konflikten mellan människa och vilda djur är uråldrig och alltjämt en realitet. Något vi ibland upplever som besvärande viltskador. Skador som oftast långt mer än väl balanseras av de värdefulla ekosystemtjänster som viltet utgör.

En väg framåt

Med en aktiv viltförvaltning där viltet får skydd och stöd och jakten anpassas efter tillgången, och en ömsesidig förståelse och respekt berörda parter emellan råder, hittas vanligtvis lösningar och en väg framåt.

Inom naturvården lyfts inte sällan Rödlistan fram. Listan är en bedömning av arters risk att dö ut, till stöd för att bedöma viltstammarna.

Då listningen bygger på flera olika kriterier kan exempelvis en beståndsminskning från en tidigare hög nivå till en lägre, men med alltjämt allmän och god förekomst leda till förledande slutsatser och obefogade katastrofvarningar.

Trubbigt instrument

En vanlig art kan alltså bli rödlistad, trots att man ser den överallt. Till exempel kråka, på grund av att populationen på kort tid minskat kraftigt.

Ibland hamnar en art på Rödlistan på grund av en av människa tillskapad extrem populationsstorlek till en mer långsiktigt naturlig populationsnivå, som fallet med landets älgstam.

Det gör Rödlistan till ett trubbigt och ibland högst tvivelaktigt instrument för bedömning av verklig utveckling av viltstammarna.

Det blir då fel att okritiskt använda sig av Rödlistan för att helt eller delvis inskränka jakt på en art, om orsakerna att den hamnat på listan är andra, och fortsatt jakt i stället blir ett incitament för aktiv omsorg om arten.

Många hänsyn

Relationen vilt–människa kan inte enbart hanteras utifrån bevarad mångfald och gynnsam bevarandestatus. Något som under senare år helt kommit att stå i fokus. Inte minst i den så polariserade synen på landets vargstam.

Avvägningen vilt–människa måste göras även utifrån många andra hänsyn. Som allmän hälsa och säkerhet, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön. Likväl som att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter.

Viltet är rätt förvaltat en enorm resurs för hela landet. Inte bara genom viltkött, utan ger även genom upplevelser och upphov till livskvalitet för många människor. Viltet bidrar helt enkelt till god folkhälsa.

Resurs att förvalta

För markägaren och jägaren med familjer, men även nationalekonomiskt, är viltet en uthållig förnyelsebar resurs av betydande ekonomiskt värde. En resurs som inte utan vidare kan tas för given utan måste förvaltas klokt.

Om inte, kan resurser i stället förvandlas till ren förödelse, men där en klok viltförvaltning utförd av landets jägarkår under årtionden visat sig ha bidragit till att upprätthålla eller skapa biologisk mångfald.

När balansen ändras, allmän hälsa och säkerhet upplevs hotade, allvarlig ekonomisk skada uppstår och vilda djur eller deras livsmiljöer starkt förändras leder det givetvis till reaktioner hos berörda.

Ny konflikt

Det är vad som skett och sker i ökad omfattning i spåren av ökande rovdjursstammar. I synnerhet med en vargstam, där rovdjurspolitiken saknar bred acceptans bland dem som bär konsekvenserna av denna, där det saknas förutsägbarhet och tydlighet och där politiska beslut om nivåmål omtolkas på myndighetsnivå.

Det har lett till en ny konfliktdimension, ”människa–människa, om vilda rovdjur”, vilken är långt svårare att hantera än den mellan enbart människa och vilt.

Att med saklighet och objektiva fakta kunna omvända redan ideologiskt blockerade är sällan möjligt. Lever man inte i samma verklighet förblir realism och rimlighet aldrig mer än suddiga begrepp.

Saknas dessutom egen erfarenhet och djupare kunskap om att själv leva med stora rovdjur i sin vardagsmiljö blir det än mer abstrakt.

Inga risker

Att själv aldrig riskera förlust, vare sig av livskvalitet, tamdjur, hundar eller att behöva leva i ständig oro gör det enkelt att hålla sig med tvärsäkra, orubbliga, uppfattningar om att naturen bäst sköter sig utan reglerande mänsklig inblandning.

Efter alla år med polariserad rovdjursdebatt har vi inte kommit längre än att det finns människor som vägrar att ta av sig skygglapparna och se verkligheten som den är eller ens försöker sätta sig in i andras oro, upplevelser, erfarenheter eller samhälleliga kostnader.

Att det mot den bakgrunden finns riksdagspolitiker som tycker och har synpunkter på svensk vargförvaltning i synnerhet, men även på jakt över huvud taget, är numera inte förvånande. Inte heller att dessa letar efter stöd för sina synpunkter hos en allt annat än enig forskarskara.

Att då samtidigt säga sig värna om rättssäkerhet och vetenskapliga beslut är inte trovärdigt. Demokratiskt fattade beslut saknar i det sammanhanget helt betydelse.

Naturvårdsverkets sanning

En rad begrepp: Minsta livskraftiga stam (Minimum viable population – MVP) eller Referensvärde (Gynnsam bevarandestatus – GYBS) blir i det sammanhanget viktiga slagträn i tyckandet.

Referensvärdet för varg i Sverige är inte något strikt vetenskapligt. En del är vetenskap, MVP, till vilket sedan adderats en godtyckligt högre ambition.

Vad Naturvårdsverket därvid kommit fram till i fråga om minsta storleken av landets vargstam blir därmed knappast en sanning att luta sig mot. En sektorsmyndighet som i avvikelse mot tidigare ställningstagande av Sveriges riksdag rapporterat referensvärdet 300 vargar till EU för de kommande sex åren.

Vem bestämmer?

Vetenskap är inte en fråga om kompromisser, utan något som går att kvantifiera och beräkna upprepade gånger med jämförbara resultat.

170 vargar (200 i Skandinavien) som referensvärde skulle däremot kunna anses ha vetenskapligt stöd och möjligen även bidra till större acceptans hos berörda. Dessutom ha en politisk förankring.

Ska forskare med naturvetenskaplig inriktning tillåtas tolka EU-rätten och bestämma vilken ambition Sverige ska ha med sin vargförvaltning?

Eller ska riksdagens uttryckliga uppfattning om lämplig storlek på landets vargstam, 170 till 270 djur, av en regering påverkad av ett litet stödparti kunna tillåtas överlåta åt en myndighet att sätta upp ett eget högre referensvärde?

Lämpliga viltstammar, åtminstone när det avser arten varg lär sannolikt förbli en polariserande fråga.

Torsten Nilsson

Ordförande Jägareförbundet Uppsala län