Henrik Bengtsson i Björsgård, Asige socken, Årstads härad, Halland, i pälsmössa hållandes ett jaktgevär. Foto: Severin Nilson / Nordiska museet

Bilden: Den gamle och skogen

Premium

Den kisande blicken inramas av ett spretande, vildvuxet skägg. I det fårade ansiktet finns en stram skärpa. Motivet med den åldrige Henrik Bengtsson lämnar ingen oberörd.

Huvudet är krönt av en glada, en folklig typ av pälsmössa med flikar. Hans kropp är inkapslad i en ålderdomlig rock som sett bättre dagar, knapphål för knapphål har sprängts till förmån för rörelsefrihet. Nertill skymtar ett lapptäcke till byxor, där det är mer lappar än ursprungliga byxor kvar.
Bilden är tagen någon gång efter 1875 av fotografen och konstnären Severin Nilson (1846–1918). Den då unge Severin har kommit hem till sin föräldragård i Halland efter konststudier i Frankrike. Han är fylld med inspiration och med kameran i släptåg tar han sig an sin omvärld. Mannen på bilden är inte okänd för Severin, det är gårdens gamla gårdskarl, Henrik Bengtsson.

 

”När kläderna inte längre gick att lappa hämtades de av lumpsamlaren som sålde dem till pappersbruken.”

 

Några egentliga jaktkläder fanns inte bland vanligt folk utan man tog de arbetskläder som ansågs passande. Många plagg hade börjat sina dagar som söndagskostym och långsamt förpassats neråt på finhetsskalan i takt med slitaget.

När kläderna inte längre gick att lappa hämtades de av lumpsamlaren som sålde dem till pappersbruken. I en del påvra hem klipptes ullkläderna i rutor som repades upp, bearbetades i smörkärnan fylld med vatten och av det spann man ny tråd och så började resan om.

En stor grävlingsväska hänger i en spröd rem över den gamle mannens axel. Grävlingsväskan var vanligt förekommande bland jägare under denna tid, den karaktäristiska teckningen i pälsen gjorde det svårt att ta miste på att det var en jägare som var bäraren. Grävlingsväskorna gav bäraren ett ”respektingivande och jägaraktigt utseende”, skriver en källa.

 

”De gamla grova bössorna fick tillmälet surkålstunnor”.

 

Jaktväskorna vid denna tid var ofta stora och skulle innehålla allt som en jägare behövde under en lång jakttur: kruthorn, kulor och hagel, tändhattar, skruvmejsel, kniv, förladdningar, matsäck, elddon, brännvin och annat som var bra att ha.

Henrik Bengtssons stora, ådriga labbar greppar kring en gammal, enkel mynningsladdare. Vid den här tiden var det allt fler som började med patronladdade bössor. De gamla grova bössorna fick tillmälet ”surkålstunnor”. Dessa enkla slätborrade bössor användes som hagelbössor och småviltsjakten var den dominerande jaktformen för de flesta. Älgen var förvisso på frammarsch efter hundra år av hård jakt men det var ändå fågeljakten och harjakten som de flesta jägare ägnade sig åt.

 

”Genom att jaga kunde man dryga ut sitt torftiga leverne med en skjuten hare eller i bästa fall kontanterna efter ett sålt rävskinn.”

 

Bengtsson var, i egenskap av gårdskarl, den typiske svenske jägaren vid denna tid. De som kunde ägna sig mycket åt jakt var antingen några fåtal män med mycket pengar och fritid, eller de som var på landsbygdens botten – de egendomslösa, backstugusittarna, småtorparna och drängarna.

Genom att jaga kunde man dryga ut sitt torftiga leverne med en skjuten hare eller i bästa fall kontanterna efter ett sålt rävskinn. För den självägande bonden var jakten inget annat än ett i bästa fall trevligt tidsfördriv – och en chans att komma ifrån plogens tarv.

 

Anders Lindkvist

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay