Lagen säger att åtal inte får väckas om åklagaren inte är säker på att åtalet leder till en fällande dom. Trots detta verkar miljöåklagare Lars Magnusson i det så kallade Västmanlandfallet bestämt sig för att gå till åtal.

Jag är långt ifrån övertygad om det kloka för åklagaren och myndigheterna i ett sådant beslut.

Jag grundar min uppfattning på alla de fel som begåtts under utredningen. Fel och omfattande brister som någon eller några till slut måste ta ansvar för. Det handlar om allt från att påverka vittnen att vittna falskt, via olagligt godkända telefonavlyssningar, till rena bevisförvanskningar.

Tillsammans och var för sig mycket allvarliga brott.

Ledd av åklagare

Slutsatsen är att vi i fallet har att göra med ett antal mycket anmärkningsvärda fakta, relaterade till ärendets uppbyggnad och handläggning inom artskyddsgruppen hos Polisens Nationella operativa avdelning, NOA:

• Sättet som det så kallade trovärdiga vittnet inledningsvis kom i kontakt med poliserna vid NOA. Vittnet berättar i brev till Lars Magnusson, att hon instruerades om hur hon skulle agera av kammaråklagare Åse Schoultz på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljöbrott, som hon först kontaktade.

Schoultz påstås ha sagt att hon hade haft med Karl Hedin att göra tidigare och att hon därför inte ville ha hand om ärendet. Det skulle kunna ses som att hon drev en vendetta mot Karl Hedin.

Däremot kunde Åse Schoultz leda henne vidare till rätt poliser i NOA:s artskyddsgrupp. Enligt kvinnan ökade polisernas intresse för hennes uppdiktade berättelse avsevärt, när hon nämnde Karl Hedin, som deltagare i den illegala rovdjursjakten.

• Det ihållande och hårda pressandet av vittnet som infiltratör och angivare av sin egen man och hans påstådda jaktkamrater. Trots att kvinnan, som av utredarna kallades ”en centralt placerad och trovärdig källa” i flera brev under 2019 till åklagaren förklarat att hon ljugit om allt, och sagt sig vilja ta sitt straff för detta, har de utredande poliserna ändå struntat i hennes bekännelser och fortsatt att pressa henne på uppgifter.

• Beslutet att inleda hemlig telefonavlyssning i en jaktbrottsutredning, som ansökts om och beslutats mot gällande lag och rättspraxis. Något som inte bara träffar åklagaren utan också domaren och allmänna ombudet i tingsrätten.

• Det som faktiskt sas under det omtalade telefonsamtalet ändrades avsiktligt. Sannolikt för att få åklagaren att fatta ett snabbt beslut om anhållande, och få igång en sedan länge planerad polisaktion riktad mot Karl Hedin med flera. Det handlar om minst två grova bevisförvanskningar i form av manipulerade avskrifter av inspelade telefonsamtal, som låg till grund för att de misstänkta häktades och därefter hölls inlåsta med restriktioner i hela 31 dygn.

• Åklagarens påståenden om att han först åtta månader efter häktningen själv kunde konstatera att utskriften inte stämde med originalinspelningen, motsägs av att han redan i november 2018 skriver till Svea hovrätt: ”Att konversationen skulle vara ett sätt att skämta med systern framgår inte alls av ljudupptagningen”. Det hela framstår som en lika svårbegriplig som märklig efterhandskonstruktion. Det gör att även åklagaren har en hel del frågor att svara på.

Ett dåligt korthus

Den kanske mest naturliga frågan är ändå, varför har inte åklagare Magnusson lagt ned förundersökningen och avslutat ärendet tidigare? Han måste ju åtminstone i slutet av juni 2019 ha insett att fallet är ett mycket illa underbyggt korthus, uppenbart konstruerat av aktivister för att komma åt ”tolvtaggaren” Karl Hedin och få tyst på hans envisa kritik mot den havererade rovdjurspolitiken.

Det påstås nu, att förundersökningsprotokollet i Västmanlandfallet inom kort är klart för att delges de misstänkta och deras försvarare, för deras eventuella kommentarer. Därefter ska åklagare Magnusson besluta om hur han vill gå vidare.

Ett i mina ögon lätt beslut att fatta. Han bör lägga ned detta utomordentligt svaga och skakiga ärende, som dessutom innehåller många för myndigheterna och enskilda tjänstemän klart generande fakta.

Ett konstruerat ärende, som givetvis aldrig borde ha dragits igång från början.

Björn Törnvall