Leif Thomsen var moderator på det välbesöka jägarmötet där Anders Nilsson, Jägareförbundet, Tomas Andersson, Södra, och Anna Åman, LRF, diskuterade vilt, skog och jord. Foto: Jan Henricson

Jägarna är fantastiska. Deras intresse för sin hobby är monumentalt. På annat sätt går det inte att förklara att över 200 åhörare fyllde den stora hörsalen på Collegium i Linköping en vardagkväll mitt i januari.

Initiativet till träffen hade tagits av Linköpings södra älg- och kronskötselområde, som sedan hade fått Linköpings jaktvårdskrets, LRF och Södra med i båten. Målet med övningen var att öka förståelsen olika intressen emellan samt att betona samförvaltning och flerartsförvaltning av klövviltet.

Tomas Andersson, förtroendevald i Södras viltgrupp, inledde med att berätta om sitt stora intresse för både jakt och skog. På 1970-talet då han var i början av sin jaktliga karriär såg han inga problem med för mycket vilt, han sparade själv alla hondjur för att få en växande älgstam.

– Men med tiden och med ökande skador har min inställning kommit att förändras. Ja, jag vill kunna jaga, men jag vill också kunna bedriva ett bra och lönsamt skogsbruk, sa han.

Enas om mål

Andersson gick igenom resultatet av senaste Äbin där han betonade att målet om högst fem procent färska skador är långt ifrån nått. Han önskade att debatten vidgades till att gälla mer än älgen, som han menade allt som oftast oförskyllt får stå i skottgluggen när betesskador orsakats av rådjur eller av kronhjort.

– Det kan vara svårt att få jägare som inte är skogsägare att ta till sig de mål vi har för vårt skogsbruk. Men man kan säga så här: när jag gick till slaktboden förr om åren hängde där vita kroppar, täckta av fett och talg. Nu ser jag bara rött kött. Viltet har helt enkelt inte tillräckligt att äta, och en målsättning att vi ska ha fina djur av hög kvalitet borde vi alla kunna enas om.

Tomas Andersson rekommenderade jägare och markägare att besöka något av de demonstrationshägn som Södra anlagt och anlägger på flera platser i södra Sverige. Han visade också bilder på och vid sådana hägn, och det går inte att säga annat än att skillnaden i växtlighet på de exempel han hade var betydande.

Tall på tallmark

Under kvällen betonades gång på gång behovet av att föryngra med rätt trädslag på rätt marker, det vill säga att öka mängden tall i skogsmarken. De tre föredragshållarna var överens om att de senaste 20 åren haft en förskräckande utveckling.

– Med olika åtgärder, bland annat projektet Mera tall där Södra är engagerat, har trenden vänt, men det är långt ifrån tillräckligt, sa Tomas Andersson.

Anna Åman från LRF tog vid där Tomas Andersson slutade. Eller rättare sagt, mycket av vad han framfört repeterades och det blev lite segt för en stund. Men snart nog kom Åman in på de skador som drabbar jordbruket.

– Det handlar om inkomstbortfall på grund av dovhjort och kronhjort som där stammarna är stora kan vara avsevärda. Och det här är allvarligt inte bara för den enskilde bonden utan också för samhället. Det handlar faktiskt om maten vi äter, sa Anna Åman.

Värst, menade hon, är ändå vildsvinen. Inte minst deras bökande orsakar lantbruket stora kostnader där det kan gå så långt att vallarna till och med måste läggas om för att kunna brukas.

– Utöver det orsakar vildsvinen andra direkta kostnader när stenar som de bökat upp slår sönder maskinerna.

Gran på tallmark

Jägareförbundets jaktvårdskonsulent Anders Nilsson fick kvällens varmaste applåd efter att han avslutat sin föredragning. Kanske för att han balanserade bilden något och för att han flyttade ansvaret att inte enbart ligga på jägarna utan också på markägarna.

Efter två eländesbeskrivningar av läget i skogen var det för många åhörare befriande när jaktvårdskonsulent Anders Nilsson balanserade debatten en smula. Foto: Jan Henricson

– Där skogsägarna föryngrar torra marker och mellanmarker med tall minskar viltskadorna. Forskning visar att det inte hjälper med kulor och krut om skogsägarna framhärdar i att sätta gran på tallmark. Det är en dålig idé inte bara för att där aldrig blir någon vettig skog, i värsta fall dör den, utan också för att betestrycket i de tallföryngringar som trots allt finns blir så stort oavsett om viltstammarna skjuts ner.

Men jägarna har också ett ansvar, och Anders Nilsson var inte sen med att medge att älg och kronhjort är för många på vissa håll.

– Jägareförbundets besked är klart. Om betesskadorna är för stora i områden med en korrekt ståndortsanpassning måste viltstammarna minska. I områden där man inte föryngrar med tall på torra marker och på blandmarker måste skogsägarna ta sitt ansvar och tänka om och göra rätt, sa Anders Nilsson.

En grundbult

Nilsson betonade också vikten av flerartsförvaltning där han tog dovhjortsförvaltningen på vissa marker i Södermanland som exempel. Där har länsstyrelsen tillsammans med intresseorganisationer startat ett projekt för att stimulera älg- och kronskötselområden att ta med dovviltet i sitt arbete.

– Vi finns med för att stötta och bidra med kunskap, förslag och idéer. Det hela bygger på frivillighet där grundbulten är att markägare och jägare ska lyssna på varandra och ha respekt för de skilda intressen som finns.

– Sedan är det som vid all annan viltförvaltning, att inventera, sätta upp mål och genomföra. I ett område där dovstammen är mycket tät kanske man vill minska den, i ett annat kanske man kommer fram till att den ska växa, sa Anders Nilsson.

Den efterföljande frågestunden bjöd inte på någon större dramatik. Frågorna gav inte upphov till någon egentlig debatt emellan de tre organisationernas företrädare, mer än att man inte var riktigt överens om ordningen vad gäller att minska viltstammarna kontra att föryngra med mer tall.