Den som planerar att ägna sig åt åteljakt på räv eller vildsvin, kan med fördel ägna en del av sommar­ledigheten till att bygga en funktionell vakkoja. Genom att göra kojan flyttbar breddas dess användningsområde.

Räv och vildsvin kan vänja sig vid människovittring kring en koja, men flest skottchanser får den som lägger åteln så långt från kojan som aktuellt skjutljus och den egna träffsäkerheten tillåter.

I mer än femtio år har jag sysslat med vakskytte på räv, och byggt ett flertal kojor som jag haft mycket nytta och nöje av.

Den första – en utrangerad, liten rastkoja på järnskodda medar – byggde jag dock inte själv. Den fick jag av en snäll farbror, som ansåg att femtonåringens jaktintresse förtjänade att uppmuntras.

Gammelkojan har drygt tjugo år på nacken men både den och ägaren fungerar fortfarande, även om båda blivit en aning väderbitna med åren. Åtminstone kojan kan dock enkelt ges en ansiktslyftning med nytt tak och en omgång täcklasyr.

Kojan var flyttbar, men då fick jag ta min fars traktor till hjälp. I praktiken användes den därför mest till vakskytte på räv.

På den här tiden var det inte heller någon som brydde sig om ifall en pojkvasker körde traktor eller jagade på egen hand.

Sedan dess har mina kojor krympt en hel del i format, men framför allt i vikt. De nuvarande kan tämligen enkelt flyttas med bilsläp, fyrhjuling eller snöskoter. Det sker lättast med hjälp av en kamrat, men kojorna är inte tyngre än att jag klarar mig själv om det kniper. Tack vare detta har kojornas användningsområde ökat högst väsentligt.

Ändamålsenliga och praktiska

Vintertid använder jag dem naturligtvis för vakskytte på räv. Under vår och försommar för fotografering och viltstudier vid orrspel, sjöfågelvakar eller andra intressanta platser.

Därefter för åtelskytte på eftersommarens kråkfågelkullar, och sedan för vaktjakt under frostiga höstmorgnar, antingen där orren höstspelar eller där tjäder-fågel brukar komma fram för att plocka grus.

Det är klokt att ställa kojan på en lastpall eller annat stadigt underlag. Barmarkstid för att skydda den från markfukt, vintertid för att slippa snöknarr under golvet.

När så snön kommer och räven blivit fullhårig, sluts cirkeln. Då flyttas kojorna tillbaka till åtelplatserna för räv. Tyvärr finns ännu inga vildsvin där jag håller till, i annat fall skulle helt säkert någon av kojorna ha parkerats vid en grisåtel.

Det går avsevärt lättare att flytta kojan manuellt om man kostar på sig en skiva oljehärdad board under golvet, och böjer upp denna till ett brätte som bilden visar.

Visst kan man sitta under bar himmel, men det blir  ofta nog en kylslagen väntan och det behövs inga stora rörelser för att man ska upptäckas av villebrådet och gå miste om skottchansen.

Själv föredrar jag tveklöst att sitta varmt, kunna dricka kaffe utan risk för upptäckt, samt inte minst kunna skjuta med bra stöd när det blir dags.

Värt att prova

Ju längre från bebyggelsen som åteln och kojan är placerade, desto vaksammare är viltet mot ljud och rörelser. Därför ska man om möjligt välja en relativt öppen åtelplats som medger sikt och skjutmöjligheter en bit bortom och på ömse sidor om åteln. Det är också bra om man kan besöka kojan så ofta som möjligt och trampa runt omkring den. Skulle vinden dra från kojan mot åtelplatsen är det dock klokast att stanna hemma. Vid vaktjakt på fågelvilt spelar däremot vindriktningen ingen roll.

Lyftöglor – exempelvis av ett kasserat spännband – i varje knut underlättar hanteringen av kojan när den ska flyttas.

”Vittringskamouflage” är kanske litet överkurs, men kan vara värt att prova. Borra i så fall några hål på övre halvan av små plastflaskor, häll i en skvätt fotogen och häng flaskorna intill kojan. Det här knepet tar naturligtvis inte bort människovittringen helt och hållet, men gör det svårare för räven att urskilja om den är färsk eller inte.

Leif Lindqvist

Så bygger du din egen vakkoja (pdf)