– Det började med en annandagsjakt för 40 år sedan, efter att jag träffat Pål Davidsson på jobbet och vi kom på att vi skulle jaga tillsammans.

Anders Lodin som är lantbrukare på gården Bjäred minns tillbaka. Hur de första stegen togs på vägen som lett fram till att sju markägare i trakten nu samarbetar om jakten, och om viltvården.

Utöver markägarna finns jägare som arrenderar jakt med, när Svensk Jakts utsände möter kamratgänget på Mats Assarssons gård Kronoborg. Han har varit med Mörarpsjägarna sedan början av 90–talet.

”Det började med en annandagsjakt för 40 år sedan.”
Anders Lodin

Vi är i veckan innan midsommar. Solen steker, men en stadig skånsk vind svalkar skönt. I trädgårdens skugga står kaffebordet dukat. Här har tio jägare och markägare samlats för att prata jakt och viltvård. När gemensamma jaktdagar ordnas är de ännu fler, då också gäster bjuds med.

Anders Lodin har varit med från början. Det som började med att jaktgrannar gick samman till en annandagsjakt för 40 år sedan har med tiden blivit så mycket mer. Inte minst satsar jägarna och lantbrukarna på viltvård. Foto: Jan Henricson

Anders Lodin berättar hur den ena gården efter den andra har kommit med i sammanslutningen som blivit så trevlig för jägarna och nyttig för viltet.

– Mattias på Tollarp, Willem Ankarcrona på Gödstorp. Ja, vi har blivit fler och fler. Och det handlar inte bara om jakt och viltvård. Sommarfesten vi ordnar varje år är för familjerna och då är det full fart.

”Man kan väl säga att viltvård i en eller annan form bedrivits från första början. Men då i mycket mindre omfattning, och med mindre kunskap. Men så kom Poul-Erik med sin rapphönskurs.”
Anders Lodin

Gårdarna bildar inget sammanhängande område, men ligger nära nog för att viltvård på en gård kan sägas hänga ihop med nästa. Den sammanlagda arealen är på över 700 hektar, och gårdarna ligger inom en radie på fem kilometer med Mörarp som utgångspunkt.

– Man kan väl säga att viltvård i en eller annan form bedrivits från första början. Men då i mycket mindre omfattning, och med mindre kunskap. Men så kom Poul-Erik med sin rapphönskurs, säger Anders Lodin.

Kurs gav energi

Poul-Erik heter Jensen i efternamn, och är efter ett helt yrkesliv i jaktens och viltvårdens tjänst känd av de allra flesta skånska jägare. Tillsammans med Jägareförbundet Skåne och Länsstyrelsen Skåne har han i många år arrangerat Rapphönskursen som är så populär.
Efter kursen har Mörarpsjägarna fortsatt att dra nytta av Poul-Eriks kunskaper och engagemang. Han sitter också med vid kaffebordet, och självklart utnyttjar jägarna tillfället att ställa frågor.

På viltvårdstur i trakterna av Mörarp. Stoppen blir många för här bedrivs viltvård på gård efter gård. Karl-Gustav Lodin, Peter Larsson, Mats Rubensson och Pål Davidsson visar gärna vad de åstadkommit. Foto: Jan Henricson

– Vi fick energi av kunskapen som förmedlades på kursen. Det var den som gjorde att vi träffas för att diskutera, planera och följa upp, säger Pål Davidsson. Vi har fått en annan insikt om vad som behöver göras för att viltet ska trivas.

Markägare och jägare fokuserar på det de är intresserade av. I första hand blir det insatser för småviltet, men de ser hur också rådjur drar nytta av viltvården.
Stödreglerna med krav på att anlägga ekologiska fokusarealer betyder mycket för viltet, i Mörarp och i övriga Skåne.

– De gör att vi kan utnyttja kantzonerna på ett sätt som inte bara är till nytta för viltet, utan också för småfåglar och insekter som är utsatta i jordbrukslandskapet. Och om myndigheterna blir lite mer flexibla i tolkningarna av regelverket skulle det gå att göra ännu mer.

Förutsättningar för rapphöns

Innan vi ger oss ut på en rundtur i markerna berättar jägarna också om vilttillgången.

– Fasaner har vi gott om. Fälthare trivs också. Däremot går det inte så bra för rapphönsen, säger någon och som för att understryka riktigheten gal en fasantupp i buskarna som omger trädgården.

I blommande honungsört ett intensivt surr av nyttiga insekter. Foto: Jan Henricson

Omedelbart vittnar flera av markägarna om observationer av rapphöns, och Poul-Erik bedömer att underlaget är tillräckligt för att satsningar på vinter-, häcknings- och kycklingbiotoper ska ge effekt.

Lite självkritiskt säger jägarna att de skulle kunna vara bättre på att hålla efter predatorer.

– Vi jagar en del räv och kråkfågel, men den jakten skulle helt klart kunna öka.

Viltintresserad lantbrukare

Första stoppet blir på Willem Ankarcronas gård Gödstorp. Intill mangårdsbyggnaden börjar en 15 meter bred och flera hundra meter lång viltvårdsremsa där sötväpplingens gula blommor börjat slå ut.

”Den gynnar inte bara vilt som fasan och rådjur, utan också insekter som är till nytta för jordbruket. Dessutom är det vackert för ögat.”
Willem Ankarcrona

I den breda remsan som delar fälten med spannmål växer också cikoria och blodklöver, bland annat. Tveklöst tas en hel del åkermark i anspråk för viltvården.

– Men jag tycker det är värt det. Den gynnar inte bara vilt som fasan och rådjur, utan också insekter som är till nytta för jordbruket. Dessutom är det vackert för ögat, säger Willem Ankarcrona.

Skillnaden kan inte bli mycket tydligare. På ena sidan används åkermarken till ensidig spannmålsodling ända ut till där väggruset tar vid. På den andra tillåts både en fritt växande vägren och en viltvårdsremsa där honungsörten är först ut att blomma. Foto: Jan Henricson

När vi kör vägen från Mörarp lyser det blått av blommande honungsört. På den ena sidan vägen vill säga. På den andra växer spannmål ända fram till där vägbanan tar vid, och det är lätt att förstå vilken skillnad en remsa som denna kan göra för insekter, fåglar och småvilt.

Som en viltåker

Hos Anders Lodin tittar vi på en 20 meter bred och 300 meter lång remsa viltvård. Eller biologisk mångfald kanske man också ska säga i sammanhanget, eftersom satsningen Håll Skåne blommande bidragit med frön.

Bredden gör att det mer ser ut som en viltåker, än en viltvårdsremsa mellan odlade fält, men när Anders Lodin lät såmaskinens bredd bestämma omfattningen blev det en viltvårdsinsats i jordbrukslandskapet som får sägas vara något utöver det vanliga.

Pål Davidsson på gården Lilla Lugnet beskriver hur fälten förr delades av en kal stenmur. Nu finns här en tät ridå för skydd och foder till viltet. Och en del av riset som röjs ner när ridån tuktas får ligga kvar för att skyddet ska bli ännu bättre. Foto: Jan Henricson

På Pål Davidssons gård Lilla Lugnet lyfter hundratals ringduvor ur ärtåkern när sällskapet går ur bilarna. Vad de äter där är inte lätt att säga, för ännu dröjer det innan ärtskidorna växt ut. Kanske lockas de av lukten, gissar någon.

”Här var det tidigare i stort sett bara en kal stenmur som skilde åkrarna åt. Nu växer lövet så tätt att vi är tvungna att röja.”
Pål Davidsson

Vi går längs en remsa där Pål sått japansk hirs, jordärtskockor och rörflen. Närmast som en test, säger han, men nu är det något annat han vill visa.

– Här var det tidigare i stort sett bara en kal stenmur som skilde åkrarna åt. Nu växer lövet så tätt att vi är tvungna att röja. En del av riset låter vi ligga kvar som skydd åt fältviltet. Det ser kanske inte så fint ut, men är mycket effektivt, säger Pål Davidsson.

Cirkeln sluts

Tillbaka i trädgården på Kronoborg, efter en runda där vi endast studerat en bråkdel av Mörarpsjägarnas viltvårdsinsatser, sluts cirkeln. Markägare och jägare fortsätter att diskutera jakt och viltvård. Tjock viltkorv ligger på grillen och till dessert blir det jordgubbar och glass.