På Öland i allmänhet och i Mörbylånga jaktvårdskrets i synnerhet har jägarna under flera år engagerat sig för att främja strandängarnas rara vadares häckningsansträngningar.

Mörbylånga.

Jakten och den utökade skyddsjakten på svartfågel, räv, grävling och i viss mån mård har haft stor betydelse för att till exempel rödspoven ökat i antal, både på Öland och i lokaler i Skåne.

För arter som rödspov, brushane, skärfläcka och på sikt också för tofsvipa, rödbena och storspov är utsikterna ändå dystra. Riktigt illa är det för sydlig kärrsnäppa som har minskat dramatiskt.

Under förra vårens inventering hittades endast 34 par eller spelande hannar på Öland. Det ska sättas i relation till att det i början av 1900-talet fanns 1 000 häckande par på ön. I sydvästra Skåne, där övriga svenska sydliga kärrsnäppor finns, räknades till under tio par vid inventeringen 2022.

Nästan alla ägg rövas

Något måste alltså göras om sydlig kärrsnäppa ska räddas på Öland och i Sverige som helhet. Insatserna behövs också då de gynnar andra vadararter som häckar på strandängarna, där de lever under ett intensivt predationstryck.

Kontroller som gjorts av vadarbon på Öland, i Skåne och i södra Östergötland visar att äggpredationen på en del platser är mellan 70 och 100 procent. Där det är lite bättre klarar sig 50 procent fram till kläckning.

Vadarungarna, som omedelbart efter att de kläckts börjar söka mat utanför boet, är också hårt utsatta för predation. Även om de under de första levnadsveckorna varnas av föräldrafåglar vid fara, är en oflygg fågelunge i kortbetat gräs ett lätt rov för en korp eller kråka, eller en räv för den delen.

Ägg samlas in

I projektet Sydlig kärrsnäppa – en sista utväg, satsar sedan ett år tillbaka fågelskådarnas organisation Birdlife Sverige tillsammans med stiftelsen Nordens ark, resurser för att rädda den sällsynta snäppan.

En åtgärd är så kallad headstarting, då häckande fåglars ägg samlas in för att kläckas under kontrollerade former. Efter kläckning hålls fågelungarna i voljärer tills de blir flygga, för att inte riskera att de hamnar i munnen på rödräv eller i näbbarna på korp och kråka. En metod som är ny i svenskt bevarandearbete, men som har praktiserats med framgång i andra länder.

För jägare som arbetar med uppfödning och utsättning inte heller något konstigt, då man med likartade metoder ser till att kycklingar av fasaner och rapphöns får en så bra start som möjligt.

Direkt skyddsjakt

Viktiga och avgörande åtgärder är det man i projektet kallar för indirekta och direkta predatordämpande åtgärder. De indirekta handlar om att göra det svårare för predatorer att komma åt ägg och ungar, genom att röja bort sly där räv och grävling smyger fram och ta ner träd där kråkfåglarna sitter och spanar efter byte.

De direkta åtgärderna, att minska antalet predatorer i strandängarna, kan inte göras utan jägarnas hjälp. Därför har Mörbylånga jaktvårdskrets blivit en viktig samarbetspartner till projektet. Och på södra Öland gör jägarna en helt makalös insats för naturvården, och för viltvården då deras predatorjakt också gynnar fältviltet.

Många timmar

Under hösten och vintern har 15 norska kråkfällor byggts. Alla som har sett en norsk kråkfälla förstår vilken arbetsinsats det handlar om. Till exempel tar det två man en arbetsdag att fästa nätet på en fälla, som är i storlek som en friggebod.

Fällorna har byggts enligt Ikea-principen om platta paket och under vårvintern har de transporterats ut och monterats på för vadarfåglarna gynnsamma platser, hos jägare som åtagit sig att sköta om dem.

Ideellt arbete

En fälla står hos Anders Karlsson som driver Ribes fritidsbutik i Tävelsrum rakt öster om Färjestaden. Där träffar Svensk Jakt naturvårdande jägare från Mörbylånga jaktvårdskrets. Bertil Olsson och Hans-Olof Johansson har haft andra jägare till hjälp, men det är de som dragit det tyngsta lasset när fällorna byggts.

Materialkostnaderna finansieras genom projektet, men arbetet genomförs uteslutande av ideella krafter.

Ett bättre samarbete

– Människan har förändrat naturen på ett sätt som påverkat många djur. Vissa arter hotas av utrotning, medan andra gynnas. Det känns bra att vi kan göra en insats för naturlivet på Öland och de här sällsynta arterna, säger de båda jägarna när Svensk Jakt frågar vad som drivit dem att lägga upp mot 60 arbetsdagar på att bygga fällor.

Anders Karlsson berättar att samarbetet med ornitologerna blivit allt bättre på senare år. I takt med att de får upp ögonen för vilken påverkan predatorerna har på vadarfåglarna har acceptansen för jakten ökat.

– Nu hör de till och med av sig när de hittar ett nytt grävlingsgryt som behöver tömmas, säger Anders Karlsson som jagar med både grythundar och stövare. Vi får också ha fällorna i stort sett i fred. Med förklarande informationsskyltar ökar förståelsen bland ornitologer och allmänhet.

Effektiva bås

Erica Lindquist är Mörbylånga jaktvårdskrets ordförande, och pådrivande i jägarnas del av projektet. Hon kan inte nog berömma jägarna som byggt fällorna och de som nu har åtagit sig det dagliga arbetet att sköta dem.

– De norska kråkfällorna fångar för fullt. Vi har tagit mycket korp och kråka under vårvintern, och snart börjar vi fångsten med ölandsbås som är mycket effektiv i samband med att kråkorna bildar sina revir.

För Ölandsjägarna är den utökade predatorjakten inget nytt. Erica Lindquist berättar om vadarprojektet för att gynna rödspoven, som under olika former pågick under 15 år.

– Det gav ett betydande resultat. I slutrapporten framgick det klart att det var i områden där predatorjakten varit effektiv som rödspoven ökade mest, säger Erica Lindquist.

Avgörande insats

Nytt är däremot samarbetet med Birdlife Sverige och Nordens ark. Erica Lindquist och Isabel Mena-Berlin, som fungerar som predatorsamordnare för jaktvårdskretsens räkning, beskriver ett samarbete som inte alltid är spikrakt.

– Vi kommer från olika miljöer, och emellanåt är vi inte överens. Men genom att koncentrera oss på det vi har gemensamt och kan enas om kommer vi framåt. Vi vet, och de ledande i projektet vet, att predatorefterhållningen är viktig och rent av avgörande för att vadarfåglarna ska ha en chans att återhämta sig. Att Birdlife Sverige sedan har en kommunikationsinsats att göra gentemot sina medlemmar för att förklara den saken, är ju inte vårt problem.

Tofsvipan försvinner

En av dem som vet vilken negativ påverkan predatorerna har på strandängarnas vadarfåglar är ornitologen Mattias Ullman, som leder projektet Sydlig kärrsnäppa för Birdlife Sveriges räkning.

– Jag arbetar i fält och det kanske inte är min sak att övertyga våra medlemmar om behovet av att jaga räv och kråkfåglar. Men jag kan säga att utan predatorjakt i de här känsliga områdena är tofsvipan borta om 50 år. Arter som rödspov och vår projektart sydlig kärrsnäppa kommer att vara borta inom bara några år, säger Mattias Ullman.

Flera hotade arter

Under en kväll i mitten av mars deltog han tillsammans med Nordens arks Emma Nygren i ett seminarium om predatorkontroll, som arrangerades av Jägareförbundet i Kalmar län tillsammans med Östra fågelhundklubben.

Församlingshemmet i Glömminge var välfylld med intresserade fågeljägare när de båda berättade om projektet, där sydlig kärrsnäppa är signalarten.

– Sju–åtta vadare är hotade, på kort och på lite längre sikt. Den främsta anledningen är predatorerna, som gynnats när strandängarna dikats ur och med det träd- och buskridåer som går ner till havet. Därför krävs en kombination av åtgärder, där predatorjakten är mycket viktig, berättade Mattias Ullman.

En specialist

Kråkan är en strandängsspecialist som tillsammans med räv och grävling är de värsta predatorerna på vadarnas ägg och ungar. Med det var Hans Bjuringer mycket tydlig när han och Michael Tholin från Länsstyrelsen i Kalmar län berättade om myndighetens roll i arbetet.

Hans Bjuringer är också engagerad i ett liknande projekt i Halland – Myllrande kust – där jakten på predatorer också spelar en stor roll för vadarnas häckningsframgång.

– Vadarfåglarnas uppgång på Öland kring 2015 kan förklaras med att rävskabben kom till ön, i kombination med vadarprojektets jakt på predatorer. Nu är räven tillbaka vilket innebär att jakten och fångsten blir ännu viktigare, sa Hans Bjuringer.

Effektiv fångst

Inspirerade av föreläsningarna, men kanske mest för att visa Svensk Jakts utsände hur det går till att vittja en norsk kråkfälla, åkte Erica Lindquist, Isabel Mena-Berlin och Kim Lorentzon tillbaka till fällan i Tävelsrum efter att seminariet var slut.

Fällorna vittjas med fördel i mörker då det ger en mindre störning på ofångade fåglar, men framför allt för att fångade fåglar är lugnare då. Korparna satt alldeles stilla när vi närmade oss fällan. För Kim Lorentzon var det en enkel sak att med hjälp av en håv ta fast en av fåglarna.

Ett par kraftiga slag med skaftet på en större skruvmejsel senare var det en mindre predator i de öländska markerna. Två korpar lämnades i fällan som lockfåglar.