Det finns grävlingfällor av många olika slag. Den modell som tillverkas och säljs via Jägareförbundet är ursprungligen en finsk burfälla, Tynset, men den är modifierad så att den är trampgillrad istället för betesgillrad.
Fällan är väl beprövad och har visat sig effektiv. Den mäter cirka 100 x 40 x 30 centimeter (längd x bredd x höjd) och är försedd med bärhandtag i taket. Det nätta formatet och vikten på cirka åtta kilo gör att fällan är lätt att bära med sig för punktinsatser intill gryt och grävlingsstigar.
Fällan är en så kallad enkelfälla med en ingång och täckt gavel. Den är tillverkad av galvaniserat, punktsvetsat fyrkantsnät på stålram och har tramputlösning samt fallucka av stålplåt. Fällan är typgodkänd med beteckningen L19. Den ska vittjas dagligen.

Lyckas med fångsten
För att lyckas måste man lära sig grävlingens vanor och känna sina marker, så man vet var gryten och grävlingsstigarna finns.
Grävlingen lämnar sitt gryt i skymningen, söker näring hela natten och är tillbaka i grytet igen med gryningsljuset. På de platser som ­grävlingen ofta passerar uppstår de typiska grävlingsstigarna.
Fällan eller fällorna ska inte placeras vid själva grytöppningen eller på grävlingsstigen utan en bit därifrån och gärna något skyddat, som bakom ett buskage eller en sten. Kombinera gärna med styrhinder som styr grävlingen mot fällöppningen.
I grävlingens näringssök spelar maskar, sniglar, puppor och larver stor roll. I jakten på dessa borrar grävlingen små, decimeterdjupa hål i marken. Det är spårtecken man som fångstman ska ge akt på. Ett sådant ställe kan vara en bra fångstplats.
Likaså de tydliga grävlingsstigar som kan uppstå i sädesfält. Här ska man ge akt på de typiska ­”rundlarna” med liggsäd, vilka uppstår när grävlingen samlar ett fång sädesstrån som den sedan gnager av axen på.