Kritik mot björneftersökshundar
Många godkända eftersöksekipage på björn har problem med spårningen. Det visar ett stort test som Skandinaviska björnprojektet genomfört. En vanlig anledning är att hundarna släpper spåret för att istället följa annat vilt.
Efter studien ifrågasätter forskarna från Skandinaviska björnprojektet om våra eftersöksekipage är bra nog för björneftersök. De vill slå ett slag både för mer renodlad träning av hundarna och för att prova nya raser i spårningsarbetet.
Skandinaviska björnprojektets försök omfattade 33 utvalda hundar tillhörande 20 hundförare och genomfördes under sommaren 2007.
Hundarna som deltog i testet var handplockade av länsstyrelserna i sju svenska björnlän respektive Statens naturoppsyn i Norge. Med undantag för några unghundar var alla godkända för björneftersök på Jägareförbundets test eller motsvarande norska test. Syftet med urvalet var att testa några av de allra bästa björneftersöksekipagen i Skandinavien.
Men bara åtta av 92 spårningar genomfördes felfritt. Knappt hälften (49 procent) av den sammanlagda spårlängden blev riktigt spårad.
Föredelningen på hundraser var 20 jämthundar, sju östsibiriska laikor, två gråhundar, två labradorer samt en vardera av karelsk björnhund, plotthund och rhodesian ridgeback. Särskilt spetsarna hade problem.
Det vanligaste felet var att hundarna bytte till spår av annat vilt. Det vanligaste viltet var älg. Endast de två labradorerna (fem respektive tre spårningar) och en jämthund (en spårning) bytte aldrig spårat vilt.
Därför trycker forskarna på värdet av att använda två hundar i en riktig eftersökssituation, en ren spårhund kombinerat med en löshund som kan släppas vid behov. De efterlyser också renodlad träning av spårhundar för björn.
Hundarna fanns på plats i en vecka och genomförde två spårningar per dag. För spårningen användes spår från sändarförsedda björnar. Deras sändare hade programmerats att lämna GPS-koordinater med en minuts mellanrum och spårningen kontrollerades mot GPS-spåren.
Fågelvägen var spåren 3001 000 meter långa. De flesta var 1012 timmar gamla. Spårets ålder gjorde ingen signifikant skillnad i framgång för hundarna, men med varmare väder gick spårningen sämre.
Studien har publicerats som FAG informasjon NATF330 Viltforvaltning på Universitetet for Miljø- og Biovitenskap i Ås, Norge.
Ulf Lindroth
Andra läser också
Kul att du vill följa !
För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.
Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.
Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.










