Om man som utomstående följer de nu pågående attackerna är det nog lätt att få uppfattningen att jakten i Sverige bedrivs av en grupp människor som tycker, tänker och agerar likadant.

Inget kan, som vi vet, vara mer felaktigt.  Jägare är ingen homogen grupp utan består av ett tvärsnitt av befolkningen, med olika politiska åsikter och värderingar. 
Men detta faktum hindrar inte jakthatare i deras ansträngningar i att smutskasta jägarna som grupp.

Borta är den tid då djurrättsaktivister och jaktmotståndare endast återfanns i osammanhängande insändare.  Nu sker angreppen även på ledarplats och i krönikor.

Vad var det som hände?
När blev det accepterat att i media publicera lögnaktiga insinuationer och utstuderade smutskastningskampanjer?

Trendbrottet kom nog runt 2010 års licensjakt på varg.  Svarta rubriker som ”vargslakt” och ”hetsjakt” syntes plötsligt på löpsedlarna. Ett fåtal personer satte sin heder och trovärdighet på spel. 

Allt var tillåtet i den populistiska kampen om makt och medlemmar.  Vem och vilken förening som var mest framträdande minns vi nog.  En förening vars affischer om ren natur faktiskt prydde mina väggar i ungdomen.

Men nu står vi här med facit i vargfrågan inom räckhåll och det har blivit väldigt tyst från den populistiska hörnan. Det som kvarstår är osakliga artiklar och osmakliga påhopp som med regelbundenhet poppar upp. Kan det vara en följd av att sakfrågan är förlorad?

Gemensamt intresse
Vissa jakthatande skribenter är fortfarande lite försiktigt slingrande men andra verkar trampa på i ullsockorna, trots att själva ägandet av dylika sockor i flera fall känns tveksamt.

Jens Ganman illustrerar med önskvärd tydlighet vad jag menar i sin krönika Jakthundar ska inte klemas bort (publicerad i Östersundsposten 9 september i år).

Vad kan vi jägare som vill värna om jaktens framtid göra?

Även om vi alla är olika med varierande bakgrund, har vi ett gemensamt intresse i att jakt genomförs och regleras på ett sakligt och ansvarsfullt sätt.

När till exempel framgångsrika jägare även filmar och av kommersiella skäl inte bara bryter mot jaktlagen, utan även mot den moraliska skyldigheten att inte orsaka onödigt lidande, allt i syfte att få bättre bilder, är det något man som jägare självklart tar avstånd från.

Visa att vi finns
Men att lasta jägarna som grupp för enskilda personers dåliga omdömen och lagbrott är så klart helt missvisande. Paragraf 27 jaktlagen anger att jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande.

Utöver att reagera mot avarter och lagbrott hyser jag en förhoppning om att för varje lyckad jakt, så inte bara överväger du att göra något, utan faktiskt sätter dig ned och skriver den där insändaren eller varför inte ett brev till din lokala politiker. 

Visa att vi finns!  Vi är olika, javisst, men vi har något gemensamt: Vi älskar jakten, djuren och naturen!

Slåss för det!

Ola Kullman