I dagarna har Viltskadecenter släppt en rapport över den gångna vinterns varginventeringar. En jämförelse mellan de olika årens rapporter ger följande:

2010-2011               2011-2012               2012-2013

51 (58)                     55 (60)                     57 (64)     revir

28 (31)                     25 (28)                     35 (38)     föryngringar

289–325                   260–330                   350–410   antal vargar

Siffrorna inom parantes anger resultatet för hela Skandinavien medan de andra är de som berör Sverige. Nu är det så att siffrorna för föryngringar gäller de kullar som är födda året innan.

Det betyder att de 51 reviren 2010-2011 bara har gett upphov till 25 kullar. På samma sätt har de 55 reviren 2011-2012 gett upphov till 35 kullar våren 2012.

Detta betyder att de 57 reviren 2012-2013 skulle gett upphov till cirka 36 kullar våren 2013. Kan dessa siffror verkligen vara möjliga? Skulle antalet revir i hela Sverige bara ha ökat med två stycken.

Bara i Örebro län har vi fått tre nya revir det gångna året. I så fall skulle antalet revir i resten av landet minskat! Bilden är ju tvärtom att vargstammen ökar nästan explosionsartat.

Dålig inventering

Efter förra årets förvånande siffror kommenterade Skandulvs koordinator Olof Liberg inventeringen med att det berodde på en dålig inventering. Man måste nog tyvärr konstatera att årets siffror inte är mer trovärdiga.

Är länsstyrelsernas resurser så dåliga att inventeringarna blir helt opålitliga? Vintern 2011–2012 hade länsstyrelsen så ont om pengar att man inte hade resurser att säkerställa alla rapporter om varg, utan fick ligga lågt till nyåret då nya friska pengar kom in.

Viltskadecenter har liknande problem och har själva vittnat om att de inte längre har resurser att bestämma revirens utbredning utan får inskränka sig till att försöka bestämma om det finns revirmarkerande individer.

Då är det väldigt lätt att man missar ett nytt revir som uppstår inom ett tidigare revirs utbredning. Funna avföringsprover analyseras inte utan förutsätts komma från de vargar man tidigare känner till från området.

En ny situation

Efter att ha konstaterat att inventeringarnas siffror, som ska ligga till grund för en framtida förvaltning av vargstammen, inte har någon större trovärdighet, måste man ställa sig frågan om övriga siffror som cirkulerar är lika dåligt underbyggda?

Till exempel beräknas vargstammens storlek genom att ta 10 x antalet föryngringar. Vilka belägg har man för att detta fortfarande stämmer? Schablonen kanske stämde för 15 år sedan men idag har vi en helt ny situation med flera invandrade vargar som förändrat förutsättningarna.

Både Galvenvargarna och Kynnavargarna har spridit sina gener i stammen och varit väldigt lyckosamma med fler förökningar och större valpkullar än den övriga inavlade stammen. Denna påverkan borde ha medfört att vi idag kanske måste multiplicera antalet föryngringar med ett större tal än 10.

Större resurser krävs

En usel inventering och för låga schabloner medför att resultatet blir helt fel. Nu måste staten skjuta till mycket mer resurser så att både länsstyrelser och Viltskadecenter kan få möjligheter att inventera på ett sätt som inger förtroende.

Som det är idag kan man fundera på om dåliga inventeringar fyller någon som helst funktion. De ger bara ett sken av att man har kontroll på situationen trots att det inte är så.

Hans Boström
Rovdjursansvarig Jägareförbundet Örebro