– Vi väntade på barn och barnbarn. Istället var det flera poliser i uniform. Jag trodde att det hänt familjen något hemskt. Varför ringde de inte och förvarnade att de skulle komma, frågar Gudrun Johansson.
Sören Johansson i byn Härna utanför Ulricehamn är jägare sedan barnsben. Bäst trivs Sören när han får gå med egna hundar på harjakt. För närvarande ser han fram mot injagningen av beaglen Leja, sex månader gammal, som han har tillsammans med sonen Erik.
I början av december 2010 drabbades Sören av en hjärnblödning. Något som ledde till att han under en period fick lämna ifrån sig sina vapen. Efter att Sören återhämtat sig fick han vapnen tillbaka, och har kunnat fortsätta med jakten, som är en livsstil mer än ett vanligt fritidsintresse.

Lydde läkarens råd

I somras drabbades Sören av ett bakslag då han vid några tillfällen blev yr och mådde illa, och sökte därför vård på lasarettet i Borås.
När han efter ett dygn lämnade sjukhuset den 20 augusti fick han med sig ett så kallat utskrivningsmeddelande där läkaren skriver att han inte bör jaga innan han är färdigutredd.
För Sören och familjen var det självklart att lyda läkarens råd, och de hörde inget mer från vare sig läkare eller polis. Innan lördagen den 5:e september, vill säga.
När vi sitter vid köksbordet hemma hos Sören och Gudrun och pratar är det svårt att förstå varför han inte är betrodd att inneha vapen. Det känns inte som att han på ett harpass skulle vara en fara varken för sig själv eller andra. Å andra sidan väger en läkares bedömning tungt.
– Och vi ifrågasätter inte den, det är något vi accepterar. Det är hur det gick till när de hämtade pappas vapen vi är så kritiska mot, säger Erik Johansson.

Erik Johansson är mycket kritisk till hur det gick till när tre poliser i uniform utan förvarning kom för att hämta hans pappa Sören Johanssons vapen. Foto: Jan Henricson

Ingen medmänsklighet

Vid det förra tillfället Sören blev av med sina vapen, några månader efter att han insjuknat, kom ett brev från polisen med beskedet att vapnen måste omhändertas. Familjen kunde själva lämna dem på stationen i Ulricehamn, eller också kom polisen och hämtade dem.
– Det var bra rutiner. Vi lämnade vapnen på stationen och slapp polisbesök. Den här gången gick det till på ett helt annat sätt. Var de tvungna att skrämma mamma och pappa på det här sättet? Måste de agera så okänsligt? De tog abrupt ifrån en 75-årig jägare hans livsintresse, utan att visa någon som helst medmänsklighet, säger Erik.

Fortfarande skärrad

När Gudrun öppnade dörren och möttes av uniformerade poliser blev hon mycket rädd. Känslan satt i hela dagen och hon känner sig fortfarande skärrad när hon tänker på saken.
– Jag vet inte varför jag reagerade så starkt, men jag blev så fruktansvärt rädd. Kanske för att Erik och hans familj skulle komma och det såg vi förstås fram emot. Flickan brukar springa före och ringa på dörrklockan, när det istället var poliser trodde jag att det hänt en olycka eller något annat hemskt, berättar Gudrun.
Medan två poliser stökade runt i vapenskåpet och försökte skruva av kikarsikten från studsarna stannade en av dem med Sören på nedervåningen där han fick leta fram sina licenser som också skulle med.

Jag vet inte varför jag reagerade så starkt, men jag blev så fruktansvärt rädd.

– Som poliserna agerade kände vi oss som kriminella. De sa att det var bäst att vår son ringde till polisen så snart som möjligt, innan vapnen gick till destruktion. Det lät ju helt galet att de skulle förstöra vapnen under en utredningstid. Dessutom måste vi väl själva har rätt att sälja eller överlåta vapnen.

En ombyggd studsare

När Erik fick tag i ett polisbefäl bekräftade denne att familjen hade rätt och poliserna i hämtningsstyrkan fel. Vapnen kommer inte att förstöras.
– Och det var ju bra, säger Erik ironiskt. För bland dem finns en ombyggd husqvarnastudsare och den vill jag gärna ha efter pappa.
– Det var den studsaren som min far sköt en älg med, 1952. Det var ovanligt på den tiden så jag var kung i skolan några dagar. Jag byggde om den till en helstock när jag tog över vapnet, skjuter Sören in.

För Sören Johansson är jakten en livsstil. Foto: Jan Henricson

Efter att polisen hämtat vapnen har familjen pratat mycket om vad som hände. Erik och hans bror Per har ringt flera samtal till polisen då de både ställt frågor och framfört invändningar mot agerandet.

Laglydig människa

– Det hade kunnat göras på ett helt annat sätt. Pappa är en laglydig människa, som inte begått några brott. De kunde till exempel ha ringt och förvarnat att de skulle komma och gett oss tid att förbereda. De hade kunnat skicka en civil polis i en civil bil, du kan tänka dig hur det pratas i en liten by som denna när flera poliser kommer körande. Poliserna hade kunnat visa lite medkänsla, och satt sig ner och pratat och resonerat en stund. De tog ju ifrån en gammal man hans livsintresse. Vi hade kunnat få lämna in vapnen själva… Mycket kunde gjorts bättre.

De tog ju ifrån en gammal man hans livsintresse. Vi hade kunnat få lämna in vapnen själva… Mycket kunde gjorts bättre.

– Men när vi påpekar det säger polisen att de inte gör någon skillnad på om det är legala eller illegala vapen som ska omhändertas, vilket i mina öron låter helt snurrigt, säger Erik som också ifrågasätter brådskan. Var det verkligen nödvändigt att skicka tre poliser från Borås en tidig lördagsmorgon för att hämta några legala vapen? Hade de inte något viktigare att sysselsätta sig med?
Erik Johansson tror inte att polisen har några rutiner för sådana här tillfällen. Han misstänker att det är upp till den enskilde polisen.
– Ja, jag tror att det är så illa. Jag vet poliser som aldrig skulle agerat på detta sättet. Jag är övertygad om att en erfaren polis från Ulricehamn hade närmat sig det här på ett helt annat sätt, med medkänsla och sunt förnuft.

Erik Johansson har många frågor om polisens agerande. Foto: Jan Henricson

Polisen har hört av sig vid ett tillfälle efter besöket. Antagligen på grund av Eriks och Pers ifrågasättande av deras agerande.
– Det var en polis som ringde och ursäktade och sa att det brukar vara civila poliser som kommer. Varför gjorde de inte så den här gången?

Hoppas på bättring

För familjen var det inte självklart att ta kontakt med Svensk Jakt för att berätta sin historia. Är det verkligen något att göra en större sak av, funderade de.
– Men vi tycker det. För vår del är det för sent. Hänt har hänt. Men om våra erfarenheter kan få polisen att förbättra sina rutiner så att andra inte drabbas av samma sak är mycket vunnet.

Sören Johansson är trots vapenbrist glad för att hösten är här och unghunden kan börja jagas in. Men att bara lyssna och titta på när haren kommer är inte detsamma som att göra det med en hagelbössa i handen.
– Man vill ju gärna kunna skjuta någon hare för hunden tidigt, för att prägla den, säger Sören.
Han hoppas att utredningen går fort och att han bedöms lämplig att inneha vapen.
– Ja, det gör jag förstås. Men skulle det inte bli så får jag acceptera faktum. Jag tänker i vilket fall som helst fortsätta att vara i skogen, säger Sören Johansson.

Läs även

• Polisen: Rutinerna kan bli bättre