Sofia, som vi har valt att kalla henne, lider fortfarande av den traumatiska händelsen när polisens insatsstyrka stormade huset. Foto: Gun Persson Ljusne/Mostphotos

Jägarfamilj lider ännu efter polisens tillslag

Två månader har gått sedan tungt beväpnad polis stormade in hemma hos Sofia och hennes små barn på landsbygden i Rättviks kommun i Dalarna. Barnen mår bra, men Sofia tvingades sjukskriva sig efter händelsen och hon har fått professionell samtalshjälp. Trots det känner hon obehag när hon hör bilar komma eller ser ljusskenet från en pannlampa.

Uppståndelsen blev stor när svenskjakt.se berättade Sofias historia. Om hur den regionala insatsstyrkan bröt sig in i hennes hem, en timme efter att hennes sambo gripits, misstänkt för grovt jaktbrott.

Insatsstyrkan stormade jägarfamiljens hem

Klockan var sex på morgonen och Sofia, som vi har valt att kalla henne, myste med sina små barn som just hade vaknat, när hon hörde bilar köra upp på gårdsplanen. Hon hann få på sig morgonrocken och ta sin ettåring i famnen, innan poliser med automatvapen och fladdrande lasersikten rusade in genom ytterdörren.

Familjen blev förstås vettskrämd, och Sofia berättade om hur hennes fyra år gamla pojke börjat kissat på sig igen, drömma mardrömmar och hur han inte ville åka hem när hon hämtade honom på dagis.

 

Starka reaktioner

Många reagerade starkt på polisens agerande, som också anmäldes av Bergslagspolisen till åklagare på internutredningen för att den ifrågasatta insatsen skulle granskas.

– Men det var ju bara ett spel för gallerierna, ett sätt att tysta ner det som hänt. Jag blev inte alls förvånad när åklagaren inte inledde någon förundersökning, säger Sofia till Svensk Jakt när vi når henne två månader efter händelsen som så starkt har påverkat familjens liv.

”Efter att artikeln publicerades var det många som lade ihop två och två och räknade ut att det var vi som drabbats av polisens brutalitet.”

Den närmsta tiden efter tillslaget gick Sofia på någon slags autopilot. För barnens skull var hon tvungen att vara stark, att inte visa att hon påverkats själv och anstränga sig för att allt skulle vara så normalt som vanligt.

– Det blev lättare när de släppte min sambo ur häkte och jag slapp oroa mig för hur han hade det, och när jag inte behövde vara ensam längre.

För trots allt stöd hon fick från vänner, grannar och släktingar var det en påfrestande tid.

– Efter att artikeln publicerades var det många som lade ihop två och två och räknade ut att det var vi som drabbats av polisens brutalitet. Vi har fått mycket stöd och hjälp som jag är mycket tacksam för. Men ändå var det en tuff tid, säger Sofia.

 

Fantastiska barn

Hon beskriver sina barn som fantastiska. Ja, den ettåriga flickan har väl egentligen aldrig förstått vad som hände, men en fyraårig pojke med huvudet på skaft påverkas förstås av en sådan dramatisk händelse.

– Tack och lov så är han som vanligt igen. Han funderar fortfarande på vad som hände. Senast i förra veckan när han plötsligt sa att poliserna som kom hem till oss när det var mörkt ute och vi sov inte var snälla.

När Sofia frågade vad han trodde skulle kunnat ha hänt, svarade pojken: ”Ja, kanske hade de kunnat skjuta någon.”

– Så tankarna finns där, men han mår bra idag som väl är, säger Sofia.

 

Påverkats mycket

Värre är det för Sofia själv. Hon påverkades mer av händelsen än vad hon förstod den närmaste tiden efter husrannsakan, då hon höll ihop för barnens skull.

”Med tiden har jag insett att jag blivit paranoid. Jag känner obehag när jag hör bildörrar slå igen eller när en bil kör upp på gården.”

Sofia har varit sjukskriven och fått professionell samtalshjälp för att bearbeta det inträffade. Men ändå…

– Med tiden har jag insett att jag blivit paranoid. Jag känner obehag när jag hör bildörrar slå igen eller när en bil kör upp på gården. Ja, till och med ljusskenet från en pannlampa får mig att reagera med olustkänslor. Det är mycket jobbigt, och jag hoppas att det ska bli bättre och försvinna. Men jag har förstått att det kommer att ta tid.

Sofia säger att hon önskar att hon kunde styra bort obehaget, men att det inte går. Hon har talat med en bekant som haft inbrott, och som fick gå i terapi efteråt för att komma till rätta med obehagskänslorna. Någon sådan hjälp har inte Sofia erbjudits.

– Det hade faktiskt varit bättre att vi drabbats av inbrott. Då hade jag kunnat vända mig till någon. Jag hade kunnat ringa polisen för att få hjälp. Nu jobbar jag med att finna tryggheten i att vara här hemma igen.

 

Tyst från polishåll

Sofia har inte hört något från polisen sedan händelsen. Hon finner det lite konstigt, men tycker samtidigt det är lika bra att de håller sig borta.

– De visste så väl vad de utsatte oss för. När de grep min sambo och han förstod att de skulle göra husrannsakan sa han gång på gång till dem att ta det försiktigt eftersom jag var hemma med barnen. Men de skrattade i princip bara åt honom.

”Jag vill inte ha något med polisen att göra. Jag vill inte ens ha en ursäkt för jag accepterar inte en sådan.”

Det förtroende som Sofia tidigare kände för polisen finns inte längre.

– Nej, nu känner jag bara obehag och misstro. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle kunna gå till på det här viset. Att de fullt medvetet skulle utsätta små oskyldiga barn för ett sådant övergrepp.

 

Skadan redan skedd

Sofia har vänner som sagt att det kanske vore en bra idé om det kom hem ett par snälla poliser till dem. För att fyraåringen ska få en bättre bild av människorna i uniform vars främsta uppdrag egentligen är att skydda sådana som han.

– Men jag vill inte ha något med polisen att göra. Jag vill inte ens ha en ursäkt för jag accepterar inte en sådan. De visste så väl vad de utsatte oss för, och skadan är redan skedd, säger Sofia.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Senaste från Annonstorget

Samtidigt på JaktPlay

Läs Svensk Jakts dagliga nyhetsbrev