De norrländska älvarna utgör en tydlig gräns i björnarnas vandringar. Det visar en ny studie från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, där forskare analyserat dna från spillning insamlad i Västerbotten. Resultaten pekar på stora skillnader mellan könen när björnarna möter en strömmande älv.

Släktskap

Forskarna identifierade släktskap mellan över 500 individer och kunde på så sätt beräkna hur långt björnarna spridit sig från sina födelseområden. Hanarna visade sig röra sig betydligt längre än honorna – i genomsnitt 56 kilometer jämfört med honornas 23 kilometer.

Och när en bred älv dök upp som hinder valde hanar ofta att simma rakt över. Hela 41 procent av hanarna korsade minst en älv, vissa flera. Bland honorna var motsvarande andel endast 11 procent.

Undviker älvövergångar

Forskaren Robert Spitzer, förstaförfattare till studien, menar att honor undviker älvövergångar i mycket högre grad än vad slumpen skulle förklara. Det tyder på att de aktivt håller sig på samma sida.
En viktig förklaring är ansvaret för ungarna. Att ta sig över en djup och strid älv med ungar innebär risker, medan hanar rör sig ensamma över större områden i jakt på parningsmöjligheter.

Gener blandas

Att hanarna sprider sig längre gör att gener blandas effektivt över stora ytor, något som är betydelsefullt för en livskraftig population.
Studien hade inte varit möjlig utan det omfattande insamlandet av björnspillning som jägare, bärplockare och andra naturbesökare bidragit till, påpekar SLU.
– Tack vare att vi fått in spillning från hela länet kan vi se släktskap från majoriteten av björnarna, säger forskaren och projektledaren Göran Spong.