Vi har åter gått igenom den rapportering som kritiseras i detta inlägg och kan inte se att vi har gjort några fel som hänför sig till kravet på saklighet (alltså att det vi rapporterar verkligen stämmer) eller kravet på opartiskhet (alltså att vi inte tar ställning i kontroversiella frågor).

Inte gått vidare
I fallet med Artdatabanken har vi rapporterat om siffror som regeringen lutar sig på, trots att Artdatabanken själv säger att grundsiffrorna är fel. Eftersom vi gör nyheter för en bred publik har vi nöjt oss med att rapportera om motsättningen mellan Artdatabanken och regeringen.
Vi har inte gått vidare och tagit reda på exakt vilka fel som begicks för snart två decennier sedan, eller vilka rapporter som ligger till grund för Artdatabankens nya bedömningar, men jag har förståelse för att exempelvis en jakttidskrift med sin specialintresserade publik väljer att göra detta.
Vi anser att inslaget tydligt visar att det finns tvivel på de ursprungliga beräkningarna, men att regeringen ändå väljer att gå på dessa siffror.

Inte tagit ställning
När det gäller inslaget om att hundar ibland river får, så har vi inte tagit ställning i rovdjursdebatten, utan lyft upp hundproblematiken som Svenska fåravelsförbundet, Viltskadecentrum och rovdjurshandläggare anser vara ett problem.
Michael Österlund
Nyhetschef Ekot

Svensk Jakt svarar: 

Det är intressant att Ekot nöjer sig med att konstatera att en konflikt föreligger, men inte bryr sig om att granska de bakomliggande orsakerna. Det är faktiskt ett smått häpnadsväckande avslöjande: Att en av Sveriges tyngsta nyhetsredaktioner inte intresserar sig för att ta reda på fakta, och att ”nyheten” skulle bestå i att två parter är oense i en fråga som sedan årtionden varit svårt infekterad av konflikt.
Om en statligt finansierad institution som Artdatabanken säger att det vid EU-inträdet fanns så många lodjur att det i Sverige år 2000 skulle funnits mellan 4.200 och 6.000 lodjur, vilket är en helt omöjlig siffra, borde det vara tvärt om.
Istället för att snällt rapportera de felaktiga siffrorna borde detta trigga Ekojournalisterna att kasta sig över saken för att ta reda på vem som egentligen spelar falskt i rovdjursfrågan. Särskilt om uppgiften är ett tydligt inspel inför ett förestående riksdagsbeslut.

Svaret skyldig
Att Ekot nu öppet erkänner att man inte är intresserad av vad som är sant och vad som är falskt kastar också ett klargörande ljus över många av deras tidigare publiceringar i rovdjursfrågan.
Det förklarar varför så många företrädare för bevarandeintresset så många gånger – oemotsagda – har fått trumpeta ut sina åsikter, och att dessa åsikter med Ekots hjälp har presenterats som sanningar.
Michael Österlund nämner inte den famösa nyheten om de illegala vargfällorna i Värmland med ett ord. I det fallet blir han svaret skyldig: Varför följde Ekot inte upp och korrigerade ett så i grunden felaktigt inslag, där man så tydligt blivit utnyttjad av en sektliknande liten grupp jaktmotståndare?

Granska miljörörelsen
Den svenska miljörörelsen har varit mycket framgångsrik under de senaste decennierna, många gånger i samarbete med journalistiken.
Många viktiga journalistiska avslöjanden har gjorts, vilka har lett till att lagar och regler har förändrats för att förbättra vår miljö. Detta är mycket positivt och något som vi alla vinner på.
Men journalisterna på en av landets viktigaste nyhetsredaktioner får inte vara så naiva att de aldrig granskar miljörörelsens argument. Och i de fall de själva tagit så tydlig ställning i en (rovdjurs-)fråga att de bortser från kravet på saklighet och opartiskhet är det för allas skull bäst att ansvariga chefer ser till att de får syssla med något annat.
Jan Henricson
Svensk Jakt