Det har handlat om tjuvjägares vargfällor i Värmland, Artdatabankens nyuppfunna siffror om lodjursstammens storlek och om att vargen får skulden för hundrivna får.
Gemensamt för dessa rovdjursnyheter var att de inte var sanna, att de inte kollats, och att felaktigheterna inte korrigerats i kommande sändningar. Dessutom ligger de i linje med Ekoredaktionens övriga rovdjursrapportering, där det gäller att framställa varg, lo och björn i så positiv dager som möjligt och i möjligaste mån svartmåla de intressen som vill förvalta rovdjuren.

Vi tar den stort uppslagna nyheten om de så kallade vargfällorna först. Jägare med insikt i jakt och vilt förstod direkt vad det handlade om. Två värmländska tunnelfällor, som används för fångst av räv och grävling hade i Ekots sändning förvandlats till illegala vargfällor utplacerade i vargrevir i Värmland.
Att informationen kom från en liten suspekt grupp som bland annat gjort sig känd för att polisanmäla laglig fällfångst spelade ingen roll. Här gällde det att smida medan järnet var varmt, och varför kolla en bra grej.
Några dagar senare, när åklagaren i ärendet meddelade att det var rävfällor det rörde sig om, att en av dem stod avgillrad på en gårdsplan och det enda olagliga med den andra var att den inte var märkt på ett korrekt sätt, var nyheten inte lika intressant.
Inte alls intressant, skulle det visa sig. I varje fall har inte jag hört någon rättelse.

Någon vecka senare var det dags igen. Då stod Artdatabanken för uppgiftslämnandet. Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet hade kommit på att det vid Sveriges EU-inträde fanns 1.700 lodjur i landet. Inte 700 som man hävdat i 18 år vid det här laget.
Lämpligt nog kom uppgiften bara någon vecka innan riksdagen skulle behandla rovdjurspropositionen, och Ekot hängde naturligtvis på och presenterade den så kallade nyheten stort uppslagen.
Artdatabanken hade i sin tur fått siffran från Rovdjursföreningens Robert Franzén. För övrigt samme Franzén som i mitten på 1990-talet var rovdjursansvarig på Naturvårdsverket och då hävdade att det fanns 200 lodjur i Sverige.
Nu är det ett annat läge. En hög siffra gynnar bevarandeintressena, eftersom Sverige inte får ta beslut om att ha färre lodjur än vad som fanns vid EU-inträdet.
Att en ledande lodjursforskare som Olof Liberg och Jägareförbundets Gunnar Glöersen med kalla fakta kunde visa att Ekoinslaget var felaktigt spelade ingen roll.
Någon rättelse har inte gjorts. I varje fall har inte jag hört någon sådan.

Samma dag som rovdjurspropositionen skulle debatteras och antas av riksdagen kom Ekot med ytterligare en rovdjursnyhet. Nu gällde det att varg ofta fick skulden för att får skadats och dödats av hund.
Viltskadecenters verksamhetschef Inga Ängsteg gick samma dag ut och kritiserade Ekots nyhet. Att hund och räv dödar fler får och lamm än vad vargen gör är en direkt felaktig uppgift, utom möjligtvis i Skåne, skrev Ängsteg i en debattartikel.
Men inte brydde sig Ekot om det. I varje fall har inte jag hört dem korrigera sitt inslag.
När jaktjournalisten Mikael Moilanen försökte få svar på frågor om varför Ekot inte följer upp sin nyhet och tar chansen att rätta de uppenbarligen felaktiga lodjurssiffrorna från Artdatabanken fick han inga svar. I stället bollades han mellan ansvariga chefer som absolut inte ville ta något ansvar för sina sändningar.

Vad har hänt med fina gamla Ekot, som jag haft så stort förtroende för? Den vid sidan av Rapport viktigaste nyhetsredaktionen vi har i landet far med osanning i den ena rovdjursnyheten efter den andra. Och något intresse av att göra rätt och göra bättre finns inte.
Att Ekot skulle vara ”nyttig idiot” åt bevarandesidan är svårt att tro. Journalisterna där är alltför skickliga för att agera ovetande megafon åt ett särintresse.
Jag tror istället att det på Ekot finns journalister som av outgrundlig anledning får driva sin rovdjursvänliga agenda i ett av landets största nyhetsmedia, utan att chefer och ansvarig utgivare reagerar.
Det är minst sagt tragiskt. Sveriges Radios Ekoredaktion, som finansieras av allas våra licenspengar, har förfallit till att bli språkrör åt ett särintresse, istället för att spegla alla de sidor som finns av saken.
Och när man beslås med att ha fel så gör man, just det, ingenting!

Ekots nyhetschef Michael Österlund bemöter kritiken här.