Sedan i höstas har länsstyrelserna i södra Sverige jobbat för att få till stånd skyddsjakt på den så kallat genetiskt viktiga vargen, G93-23.

Vargen har under sin framfart genom Kronoberg, Skåne och Kalmar län gått till angrepp mot flertalet tamdjursbesättningar.

Sedan några månader tillbaka har den genom dna kunnat knytas till åtminstone elva angrepp på tamdjur, vilket Svensk Jakt tidigare berättat om. Dessutom har den dokumenterats vid ett angrepp i Norge, där den också härstammar från.

Vargen har flera gånger varit aktuell för skyddsjakt, vilket följts av överklaganden där länsstyrelsernas beslut därefter stoppats av förvaltningsrätten. Vargen har bland annat ansetts vara för genetiskt viktig.

Men så för några dagar sedan beslutade förvaltningsrätten att godkänna såväl Länsstyrelsen i Kronobergs som Skånes nya och överklagade beslut om skyddsjakt. Bland annat konstaterades i domen att kullsyskon till vargen har konstaterats i Uppsala län och att G93-23 därmed inte anses lika genetiskt viktig längre.

Turerna kring vargen är däremot inte slut. Länsstyrelsen i Kalmar län överklagade tidigare förvaltningsrättens beslut att avslå deras skyddsjaktsbeslut. Under måndagen meddelade dock kammarrätten att domen ska stå fast. Det blir alltså ingen skyddsjakt i Kalmar län. Samma varg anses för viktig för vargstammen i det södra rovdjursförvaltningsområdet.

– Det är bara att acceptera domen men vi kommer att ta ett nytt beslut om skyddsjakt ifall det sker fler angrepp i Kalmar län, säger avdelningschefen på Länsstyrelsen Kalmar län, Anders Karlsson, till SVT Småland.

Förutsägbar förvaltning

I Naturvårdsverkets publikation Nationell förvaltningsplan för varg framgår att förvaltningen ska vara begriplig och förutsägbar:

”Under flera år har det funnits en polarisering mellan olika intressen – alltifrån intressen som vill ha många rovdjur till de som anser att det inte ska finnas rovdjur överhuvudtaget i Sverige. Ett av målen med en förvaltningsplan är att människor ska uppleva det samlade arbetet med förvaltning av rovdjursstammarna i Sverige som begripligt och förutsägbart. I kombination med en större delaktighet i rovdjursförvaltningen kan detta ge förutsättningar för att fler människor ska kunna acceptera dessa arter och förvaltningen av dem i enlighet med rovdjurspolitiken.”