Sten Bergheden (M).

Av de 24 rovdjursmotioner som skrivits av riksdagsledamöterna har hälften moderata upphovsmän. I flera av dem föreslås att vargstammen ska minskas.

Sten Bergheden (M) skriver i motionen En minskning av vargstammen att den bör tas ner till max 170 djur. Han motiverar det med att stammen är för stor, och att den finns på en liten yta vilket gör påfrestningen för landsbygden ohållbar:

”Att inte kunna släppa sina hundar på grund av vargattacker eller låta bra klimatsmart viltkött gå förlorat till vargmat är inget som Sveriges landsbygd ska behöva tåla”, skriver Sten Bergheden som i ytterligare en motion föreslår att felaktig avlivning av varg inte ska räknas som grovt jaktbrott utan i lagstiftningen ska behandlas som till exempel en olagligt skjuten älg.

En lång rad motioner om jakt och viltvård

Långa straff

Bergheden anser att det mot bakgrund av vargstammens storlek inte längre är rimligt att räkna vargen till ett särskilt skyddsvärt vilt, som innebär att någon som måste avliva en varg riskerar fängelse i upp till fyra år.

Ungefär på samma sätt resonerar han i motionen Rätten att skydda tamdjur och hundar från varg som går ut på att de som gör just det inte ska riskera att dömas till hårda straff.

I ytterligare en motion föreslår Sten Bergheden att regeringen ska driva på för att EU ska flytta vargen från att klassas som strikt skyddad till förvaltningsbar. Han föreslår också att skyddsjakt på varg ska tillåtas efter första angreppet på hundar eller tamboskap.

Moderate riksdagsledamoten Sten Bergheden (M) anser inte att vargen är ett särskilt skyddsvärt vilt. Foto (i hägn): Ingemar Pettersson

Jämför med Norge

Elisabeth Björnsdotter Rahm och Ann-Charlotte Hammar Johnsson (båda M) understryker i en gemensam motion att vargarna måste bli färre. Man anser att en översyn av de svenska målen för vargstammens storlek ska göras, för att därigenom närma sig Norge där regeringen sagt att 160 vargar är lämpligt.

Genom att flytta beslutanderätten om rovdjursförvaltningen till de som berörs av dem och minska vargstammen till 170 individer, bedömer Ann-Sofie Alm i en motion att Sverige kan hålla en fortsatt stor livsmedelsproduktion och att landsbygdsbefolkningen ska kunna samexistera med vargen.

På samma linje är partikamraten Ann-Sofie Lifvenhage som föreslår att länsstyrelserna på egen hand ska besluta om licensjakt efter att man kommit fram till att vargen har gynnsam bevarandestatus.

Ta bort hela revir

Alexandra Anstrell (M).

När det inte är tillräckligt att ta bort en individ för att minska problemen vargen orsakar måste det vara möjligt att skjuta bort hela revir. Det skriver moderaterna Alexandra Anstrell och Åsa Coenraads i en gemensam motion.

Den sistnämna föreslår i också i en motion att vargstammen ska minska i Västmanland, som tillsammans med kringliggande län får bära nästan hela Sveriges vargtryck:

”Illegal jakt är aldrig acceptabelt men när människor känner stark misstro mot staten och dess förvaltning är det stor risk att det medlet används. Den framtida förvaltningen behöver bättre harmonisera med de människor som skall leva och verka i Västmanlands vargområden.”

Förutom att i en motion argumentera för att riksdagsbeslutet om vargstammens storlek måste följas av myndigheterna, föreslår Erik Ottosson (M) att räv, grävling, skogsmård, mink, mårdhund och tvättbjörn ska få jagas nattetid med både rörlig belysning och mörkerriktmedel.

En effektiv predatorkontroll är en viktig del av viltvården, för att inte andra viltarter ska påverkas negativt, skriver motionären.

Lika för alla

Socialdemokraterna Johan Löfstrand, Eva Lindh, Mattias Ottosson och Johan Andersson anser att besluten om skyddsjakt på varg ska vara likartade och effektiva oavsett vilken länsstyrelse som fattar dem. Det är inte acceptabelt att tamdjursägare på en plats i landet, ska behöva vänta längre än drabbade i ett annat län, skriver motionärerna.

De menar också att regelverket för förebyggande åtgärder mot rovdjursangrepp ska ses över. Att djurägare får ersättning för rovdjursavvisande stängsel i efterhand innebär att de kan få ligga ute med stora summor under lång tid. Med ett system där ersättningen betalas ut i förskott skulle intresset för att sätta upp sådana stängsel öka.

De värmländska riksdagsledamöterna Mikael Dahlqvist och Lars Mejern Larsson, båda (S), vill öka spridningen av vargstammen och samtidigt det lokala inflytandet över vargförvaltningen. Foto: Olle Olsson

Sprid ut vargarna

Mikael Dahlqvist (S).

Mikael Dahlqvist och Lars Mejern Larsson (båda S) tar Värmland som utgångspunkt när man beskriver att en ökad utbredning av varg är ett hot mot jakten, kulturlandskapet och därmed den biologiska mångfalden. De anser i sin motion att regeringen måste göra mer för att öka det lokala inflytandet över vargstammens storlek.

Motionärerna anser att en större spridning av vargstammen över Sverige är nödvändig för att lösa problemen. Man vill också utreda om det är möjligt att samförvalta vargen tillsammans med Norge.

Denis Begic (S) vill i en motion se höjda ersättningar till bönder som får sina djur rovdjursdödade. Han skriver:

”Jag träffar i mitt uppdrag ofta bönder i Örebro län som drabbas av vargskador. Förutom ekonomisk skada, som går att ersätta, vittnar många om emotionellt lidande. Att ha ett ersättningssystem som är ändamålsenligt är därför av största vikt.”

Vetenskapens sak

Nina Lundström (L).

Liberala riksdagsledamoten Nina Lundström anser att politiken inte kan bestämma hur stora rovdjursstammar Sverige kan hysa, utan att det är en sak för vetenskapen. I motionen Rovdjur och illegal jakt skriver hon att antalet vargar måste utgå från vetenskapliga bedömningar av populationens storlek och utveckling, och kan inte avgöras genom riksdagsbeslut.

Nina Lundström anser också att det kan skapas en större acceptans för vargstammen genom att stärka dialogen med de som känner sig berörda. Hon vill se fler förebyggande åtgärder för att hindra rovdjursangrepp på tamdjur och att staten ska ta ett större ansvar för rovdjuren:

”När staten bär ansvar för konsekvenserna av rovdjursförvaltning kan sannolikt attityder till rovdjursförvaltningen i allmänhet, och vargen i synnerhet, påverkas positivt”, skriver Lundström i sin motion.

Skinn till skytten

I motionen Länsstyrelsen behöver inga djurskinn föreslår Lina Nordquist och Joar Forssell (båda L) att länsstyrelserna ska få ta beslut om att skinn från rovdjur som dödas under skyddsjakt ska tillfalla jakträttsinnehavaren.

Det är en rimligare ordning än att djuret bränns vid SVA. Särskilt med tanke på att skytten ägnar omfattande tid åt uppgiften, riskerar sin hunds hälsa och inte får någon ersättning, skriver motionärerna.

I en annan motion konstaterar de båda att statens vilt är statens ansvar och att rovdjurens ägare ska betala för sig. Därför vill de se en utvärdering av kostnaderna för rovdjursskador, och en ny modell för att ersätta lantbrukare och hundägare som drabbas av rovdjur.

Vid skyddsjakt på rovdjur anser Lina Nordquist och Joar Forssell (båda L) att skytten eller jakträttsinnehavaren ska få behålla skinnet från djuret. Foto: Sten-Åke Stenberg/Mostphotos

Halverad stam

På samma linje är Kerstin Lundgren (C) som anser att tamdjursägarna inte ska behöva bära kostnaderna för samhällets beslutade rovdjursförvaltning. Hon vill att riksdagen ska betona vikten av ett landskap som hålls öppet, tack vare småföretagares djurhållning.

Lundgren vill också att en ny viltmyndighet inrättas, och att den lokala förankringen i viltvårdsdelegationerna stärks.

Kristdemokraterna Ingemar Kihlström och Mikael Oscarsson föreslår i var sin motion att vargstammen ska minskas. Medan Oscarsson för fram att en halvering av nuvarande antal är lämpligt, skriver Kihlström att riksdagen bör slå fast ett maxtak om 270 individer.

Rädda djurägare

Per Söderlund (SD).

Per Söderlund (SD) vill även han att staten ska ersätta drabbade djurägare för de faktiska kostnaderna för skador orsakade av rovdjur. Han föreslår också att hela vargrevir ska kunna tas bort genom skyddsjakt, för att därigenom minska problemen för den drabbade lokalbefolkningen.

I samma motion belyser han problemen med djurrättsterrorister. Att lantbrukare är rädda för att anmäla rovdjursangrepp på grund av rädsla för att utsättas för repressalier och hot är inte ovanligt. För att komma till rätta med det krävs resurser till polisen parat med skärpt lagstiftning, skriver Per Söderlund.