Publicerad 24 juli 2020 - 07:02

Illustration: Christian Larsson

Essä: Bågjakt och jaktens filosofiska botten

Premium

Bågjaktens vara eller inte vara i Sverige har diskuterats flitigt och frågan är ännu inte avgjord. Debatten har dock inte enbart handlat om pilbågens effektivitet som jaktredskap. Men vad handlar den då om?

George Orwell benämner pilbågen som ett ”demokratiskt” vapen, till skillnad från ”tyranniska” vapen såsom stridsvagnar, slagskepp och bombplan. Detta då pilbågen kan tillverkas av i princip vem som helst, med små resurser.

Sven Wollter, som döpte sin självbiografi till Pojke med pilbåge, är inte den ende unge gosse som fascinerats av hjältar med detta vapen i hand. I Wollters fall Robin Hood i Errol Flynns version, i andra säkert med Disney-varianten som förebild. Men även leken som cowboy eller indian ställer frågan: pil-båge eller gevär? En fråga som i svensk jaktlig kontext ställs på sin spets med förslaget om att tillåta jakt med pilbåge i Sverige.

 

Naturfolk

Beslutet i frågan har nu skjutits fram av Naturvårdsverket. Förslaget har också fått kritik, framför allt från djurrätts- och djurskyddsorganisationer, men även från jägare som befarar att bågjakten skulle innebära vind i seglen för antijaktlig opinionsbildning.

Men varför? Vad bottnar denna kritik i och varför kommer den nu?

Naturfolk har i alla tider jagat med pilbåge och varit måna om att ta vara på hela djuret.

I vårt moderna västerländska samhälle är det inte så. De flesta som inte är professionella djuruppfödare, utbildade jägare, bönder eller jobbar inom livsmedelsbranschen ser varken slaktdjur eller vilt – förutom i snabbköpets frysdisk eller på restaurangtallriken.

Kommer man närmare känslan av att vapen är en förlängning av en själv om man jagar med pilbåge?

Blir man mer distanserad om man håller i ett mekaniskt gevär? Ser vi inte tillräckligt mycket för att förstå vad som krävs för att vi ska kunna äta vårt vilda kött?

 

Många jaktgudar

Jaktgudarna genom människans historia är många. Ogun hos yorubafolket i Nigeria, Aningan hos inuiter i norra Nordamerika, pilbågsjägarinnan Skade i den nordiska mytologin, Artavazd i den armeniska och grekernas Artemis (romarnas Diana) har det gemensamt att de uppkommit i kulturer som levt av och med jakten. Med jakten som ett livsvillkor, en förutsättning för fortsatt uppehälle. Där är vi, återigen, inte i dag.

I Dublin, staden vars mytologis byggstenar förutom Jameson whiskey, Guinness bryggeri och kanske The Pogues och Frank McCourts Ängeln på sjunde trappsteget, består av fisk och fishmongers som likt Molly Malone drar sina skottkärror genom gränderna ropande ”Cockles and mussels, alive alive oh”, är avsaknaden av fisklukt påtaglig.

Ekande luktlös flyter floden Liffey ut i havet utan minsta kontakt med fiskförsäljning. Hamnen ligger inkapslad, avspärrad och bortvänd från resten av staden, och utanför den märks det över huvud taget inte att Dublin av i dag skulle vara en fiskestad.

 

Djuren muterar

I Netflix-serien Zoo muterar djuren och börjar systematiskt anfalla människor. Veterinärpatologen Mitch Campbell påpekar i den att människan inte på långa vägar är det främsta rovdjuret. På den trofiska skalan (enkelt uttryck en skala av ”vem som äter vem”, även om det inte är så enkelt som en enda enhetlig skala, vilket Zoo ger sken av) finns människan bara på steg 2,2 av 5, bredvid grisar och ansjovis.

Hans poäng (och egentligen hela tv-seriens poäng) är att människan kunnat kliva högst upp på skalan tack vare två faktorer: vår teknologi, och vår kognitiva förståelse och förmåga till samarbete.

Att vi haft förmågan att fälla de största rovdjuren såväl som små växtätare. Alltså: våra vapen och vårt samarbete.

 

Viktig ödmjukhet

Denna ödmjukhet är viktig att ta med sig. Är det ur det perspektivet mer ”rättvist” att använda sig av ett mer primitivt jaktredskap som pilbåge (som, enligt Orwells definition, i princip vem som helst kan tillverka), eller är det så att säga ”humanare” mot djuren att använda moderna, avsevärt mer tekniskt avancerade skjutvapen?

De frågorna är centrala i debatten om pilbågsjakt. Åtminstone har de kommit att bli det. Många jägare har uttalat sig och sagt att en bild i ett Instagramflöde på ett djur som skadskjutits med pilbåge skulle kunna slå tillbaka på all form av jakt i den allmänna debatten.

Har debatten hamnat fel, och landat på ett ställe där den inte alls borde vara? Handlar det mer om den moraliska aspekten än om metodens effektivitet?

 

Tappar kontrollen

En bild vill jag lämna läsaren med. I Gustave Flauberts berättelse Legenden om Julianus den gästfrie förekommer en scen där huvudpersonen, som är ute och jagar, helt tappar kontrollen över sig själv och börjar döda alla djur han ser. I det tillståndet vandrar han in i en rund dal full av hjortar:

När den första pilen kom vinande, vände alla hjortarna på en gång sina huvuden emot honom. Det uppstod luckor i deras massa, luften genljöd av klagoljud och hjorden satte sig i häftig rörelse. Dalens sidor var för höga. Djuren tog väldiga hopp i sina försök att undkomma. Oavbrutet siktade Julianus och sköt, och pilarna regnade över dem som en hagelskur. De greps av raseri, stegrade sig, slogs och klättrade på varandra. Hornen snärjdes och deras kroppar förvandlades till ett enda stort, rörligt berg, som så småningom störtade samman. Till slut dog de, utsträckta på sanden, med utrunna inälvor och fradga om mulen. De böljande rörelser som skakat deras kroppar stannade sakta av. Allt blev stilla. Natten föll på, och bakom skogen lyste himlen blodröd mellan trädgrenarna.

Julianus stödde sig mot ett träd och betraktade häpen det fruktansvärda blodbadet. Han kunde inte fatta hur det hade gått till.

 

Enskilt ansvar

Frågan är inte helt lätt. Pilbågen kom före geväret och är miljövänligare. Andra länder har valt att tillåta bågjakt.

Om det tillåts i Sverige krävs en tydlig lagstiftning. Men i slutändan kommer det, utöver myndigheternas kontrollmekanismer, att handla om den enskilde jägarens ansvarstagande.

Det är möjligt att det går att hitta en väg mellan Julianus den gästfrie och ett totalt förbud, som i dag. Men det återstår att se.

 

Arvid Svenske

 

Fotnot: Texten har tidigare publicerats i Svensk Jakt nr 12/2019.

Skribent

Svensk Jakt

webbredaktionen@svenskjakt.se

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar
Drömjakt
Här finns någonstans att jaga
Vi testar – på riktigt!
Svensk Jakts tester kan du lita på
Här kan du annonsera vapen
Annonstorget med allt från hundar till jaktvapen
Provläs Svensk Jakt digitalt
Bläddra i senaste numret
Skriv en debattartikel
Här förs debatten i Jägarsverige
Gott från vilt
Tips på hur du lagar vilt på bästa sätt

Senaste från Annonstorget

Läs Svensk Jakts dagliga nyhetsbrev

Samtidigt på JaktPlay

Svensk Jakt på Instagram