Bertil Forsberg valdes in som suppleant i länsföreningens styrelse 1979. År 1986 blev han ordinarie styrelseledamot och så småningom också ordförande, en post som han innehade under många år. 

Bertil Forsberg var en genuin föreningsmänniska med långa rader av förtroendeuppdrag. Hans intressen spände över många områden såsom jakt, viltvård, skog, vattenkraft, vindkraft, gården och hembygden, dansen och veteranbilen, för att nämna några. 

Kunnig och engagerad

Under de år han ledde Jägareförbundet Värmland var han tongivande inte minst i vargfrågan. Hans kunskap och engagemang tvingade såväl med- som motspelare att vara ordentligt pålästa. Den som tog lättvindigt på sakfrågor gjorde bäst i att låta någon annan ta vid. 

Bertil Forsberg var ingen enkel person att ha att göra med, han var en ”doer” och han väntade sig detsamma av andra. Den som åtog sig ett uppdrag förväntades leverera. Hur många varg- och rovdjursmöten han deltagit i, det visste han nog inte ens själv, men arbetet med att få till en vettig förvaltning tog stor del av hans vakna tid under 1980- och 1990-talen. 

Drivande i vargfrågan

Han var bland annat initiativtagare till det som kom att bli Länsstyrelsen i Värmlands rovdjursråd, det första på länsnivå i landet. Han la stor kraft på att få till avlivningsbeslutet på den riksbekanta vargtiken Ylva och hans arbete med att så småningom också få tömma Rackstareviret på vargar, det saknar nog motstycke.

Under senare år var det gården, skogen, älgen, vind- och vattenkraften som tog hans tid i anspråk. Det vattenkraftverk som hörde till gården blev föremål för länsstyrelsens intresse, han hamnade i domstol trots att tillstånd redan fanns. Ärendet gick Bertils väg. 

En föreningsmänniska

Vindkraft blev nästa intressanta affär och han gick i bräschen för den vindkraftpark som han fick se gå i drift. Så symptomatiskt för Bertil Forsberg, trots sjukdom alltid på språng till nästa projekt.

Och så var det då detta med skogen och älgen.

Som den föreningsmänniska han var engagerade han sig i skogsägareföreningen Mellanskog. Skogsdagarna hos Bertil och Lillemor saknade aldrig besökare och rundvandringarna i deras viltvänligt skötta skogar tilldrog sig stort intresse. 

Bertil pekade och berättade, lät sina tankar få luft och kunde fråga deltagarna om de såg någon älgskada. Den som då pekade på en avbiten gren behövde förklara sin syn på saken, men fick också vara beredd på mothugg;

– Så du ser en skada, själv ser jag att en älg ätit en bit mat. Det måste vi räkna med redan i planeringsstadiet av skogsskötseln, kunde Bertil svara.

Med vördnad

I Svensk Jakts nummer 7/2014 redogjorde han för sin syn på skogsskötsel under rubriken ”Älgen är min bästa vän”. Under rundvandringar i den skog som hörde till gården visades besökare på resultat som rymde självklar avkastning för både vilt och skogsägare. Nu har Bertil Forsbergs röst tystnat, men minnet av en djupt engagerad person kommer inte att tystna på länge. Jägareförbundet Värmland minns sin tidigare ordförande med stor vördnad.

Britt Marie Nordquist

Gunnar Glöersen