Nästa generations jägare, alltså våra söner och döttrar, kommer inte få vara med om älgjakt så som vi har fått. Den bygemenskap som fanns och de högtidsstunder som uppstod när släkter samlades kring älgjakten.

Nu är det borta, nu bor vi i ett varglän.

Alla delar av Jönköpings län berörs inte än, men det är naivt att tro att det kommer stanna vid läget som det är just nu. Inom bara några år har vi ett antal fler revir i länet.

Hopp finns

Men det finns hopp i all förtvivlan. Det finns ju mycket erfarenhet av det här i landet.

Gunnar Glöersen, som är vargexpert på Jägareförbundet, bor och jagar i Värmland där det allra första vargreviret etablerades på 1980-talet. Jag frågade honom för att höra om det går att finna en strimma av hopp.

Han säger att det går att ha en meningsfull jakt i ett varglän. Givetvis blir inte allt precis som förr, utan man tvingas anpassa sig.

Men tittar man på avskjutningen av älg i Värmlands län så ligger den på 2–3 älgar per 1 000 hektar. Om man låter kalvavskjutningen styra samt är rädd om korna går det att jaga älg samtidigt som det finns varg. Det fungerar till och med rätt hyggligt att jaga med älghundar.

Nära stupet

Men nu kommer det ett men: För att det ska fungera krävs en stark älgstam. Man bedömer att älgstammen i Värmlands län är i storleksordningen 7–11 älgar per 1 000 hektar.

Kommer älgstammen under 5–6 djur, så är den enligt forskarna inte jaktbar. Går den under 5 älgar per 1 000 hektar så kollapsar den, då predatorerna tar fler älgar än det föds.

I västra delen av Jönköpings län har vi enligt länsstyrelsens beräkningar 6,7 älgar per 1 000 hektar. Vi ligger med andra ord på gränsen till att ha en icke jaktbar älgstam.

Vi balanserar nära stupet, för hur vet vi att länsstyrelsens beräkning av älgstammen stämmer? Att få upp den till 8–10 går fortfarande, så läget är inte hopplöst. Med gemensamma krafter kan vi jägare lösa det och säkra älgjaktens framtid i vår region.

Låter som förr

Ett problem i sammanhanget är storskogsbruket. I vår del av landet är exempelvis Södra och Sveaskog mycket inflytelserika i älgförvaltningen. Från dem kommer mixade budskap. De har verkligen svängt och tagit till sig forskningsrönen om bristen på tall som en huvudanledning till betesskador.

Man märker tydligt omsvängningen, från att ha planterat gran överallt till att ståndortsanpassa mer förnuftigt. Men samtidigt ligger motståndet mot älgen kvar. Speciellt ute i deras organisationer.

Många av Södras ombud låter fortfarande precis som för tio år sedan när man talar med dem om älg.

Det ska tilläggas att vi i västra delen av länet har förhållandevis låga betesskador, eftersom det är mycket tallmarker just här. Därför borde det också vara lättare att få till en samsyn, inte bara jägare emellan utan även få med markägarrepresentanterna på tåget. För jag vill inte tro att de vill se en kollapsande älgstam.

Rädda arvet

Min uppmaning nu, inför stundande älgjakt, är att låta korna leva och fokusera på kalvjakten.

Till nästa år ska det göras nya förvaltningsplaner och då ska i alla fall jag jobba för att vi sätter en plan i sjön som säkerställer att vi har en älgstam på 8–10 älgar per 1 000 hektar.

Genom det kan vi rädda kvar vårt kulturarv, med trevlig och spännande jaktgemenskap för oss och de som kommer efter oss.

Anders Friborg
Jägarrepresentant, ÄFG3 i Jönköpings län