Det finns älgjaktlag där hunden och hundföraren styr jakten; där passkyttarna ska sitta långt ut i periferin för att inte hundförarens jakt ska störas eller, ve och fasa, att en älg skjuts i språng undan hunden av en passkytt. Såtarna blir gigantiskt stora och timmarna på pass olidliga.

Några id-nummer från hundens pejlhalsband delas inte ut till passarna, det viskas mellan hundförarna och det blir splittrade jaktlag: passkyttar och hundförare.

Det förekommer också klara direktiv från en del hundförare: ”Ni får inte skjuta en älg som kommer springande i full fart undan min unghund.”

Hur rimmar det med det avskjutningsmål som jaktlaget har och passkyttens jakträtt? Är det rimligt att i alla såtar jaga med löshund? Kan man tänka sig gå med bandhund, och försiktigt trycka fram älgarna? I vissa såtar eller områden kanske det går att skippa hundarna helt och i stället prova att locka älg?

I ett jaktlag är alla jägare lika mycket värda. Jakten för var och en är lika viktig och betydelsefull. Här spelar jaktledaren en viktig roll och är den som har ansvaret att se till att både passkytten och hundföraren får en så bra jakt som möjligt. Ett jaktlag där gemensamhetsjakt är beslutad är ett team där alla jagar tillsammans.

Om jag som hundförare inte vill att det skjuts skenande älgar undan min hund kanske jag ska fundera över hur mina förutsättningar ser ut: Är det här rätt jaktlag och marker för mig och min hund? Det går också att skapa förutsättningar. Jaktledaren kan låta jägare med unghundar som ska jagas in, få jaga lite på sidan om. Det mesta är möjligt, förutsatt det finns en dialog och en ömsesidig respekt.

Tro nu inte att jag är emot löshundsjakten. Tvärtom. En ställande hund är många gånger ovärderlig i ett jaktlag, inte minst vid en skadskjutning där spårning i lina inte fungerar.

I grunden är älgjakt med löshund en jaktform bara för hundföraren och hunden. En enmansjakt likt trädskällarjakt med finnspets eller norrbottenspets.

Men i den svenska jakttraditionen, och i takt med älgstammens starka utveckling under 1900-talet, har älgjaktlagen valt att kombinera jaktformer. Förenklat och grovt uttryckt handlar det om att jakt med ställande hund kompletteras med passkyttar och i vissa fall blir det jakter med kombinationer av löshundsjakt, tryckjakt, drevjakt, vakjakt och klappjakt.

Jag tror det viktigaste är att älgjaktlagen pratar ihop sig med grundinställningen att allas jakt är lika viktig och värdefull. Rätt hanterat finns förutsättningar att skapa fantastiska jakter, och hunden, tro inget annat, är ovärderlig och en viktig faktor till att det fälls vilt och att vilt som är skadskjutet hittas och kan avlivas. Och den svenska löshundsjakten ska vi värna. Det är ett kulturarv om något, värt att bevara.

Egentligen är det nog ganska enkelt: visa varandra respekt, för det finns också passkyttar som suckar över kassa hundar och som inte har en aning om vilket arbete som krävs för att få fram en bra ställande hund eller en duktig eftersökshund. Hundförarna sliter hårt många gånger och får tyvärr sällan höra det. Jakthatten av för alla älghundsägare – men glöm inte innebörden av gemensamhetsjakt.