Alla försök att bedriva licens- och skyddsjakt på varg ”saboteras” idag av de som tillskyndarna för en kontrollerad jakt, derogativt kallar ”vargkramarna” inom miljörörelsen.
Svensk Jakt avslöjade i vintras att Naturskyddsföreningens båda jurister som arbetar med överklaganden vad gäller denna jakt avlönas av Naturvårdsverket. Tämligen märkligt kan tyckas då det statliga verket därigenom bedriver lobbyism mot sin egen verksamhet och verkställande av det uppdrag som man ålagts av vår riksdag.
Den obstinata hållningen till vargjakt från miljörörelsens sida handlar dock inte enligt mitt förmenande om att en licensjakt genomförs vid en ur rörelsens ögon för låg nivå på stammen. Det torde mer vara att se som ett allmänt jaktmotstånd och mot vargjakt i synnerhet. Vargen framstår för många som en symbol för det vilda och otämjda och i dagens allt mer urbana miljö ser många sålunda ökade stammar av de stora rovdjuren som något högst önskvärt.

Disneyprodukter
Problemet blir att man samtidigt fullkomligt ignorerar de människor som berörs av dessa. Vissa går till och med så långt i sin vurm för rovdjuren att man hamnar i högst tveksamma ekofascistiska tankegångar i vilka landsbygdsbefolkning, djurägare och jägares intressen ska vara helt underordnade viltets och där man hyser en illusorisk tanke om ett återskapande av en ”urnatur”. Någon förståelse för en mer traditionell syn på relationen mellan människa och djur verkar ha försvunnit i takt med överkonsumtion av Disneyproduktioner.
När så Naturvårdsverket låter meddela att verket kommit fram till att avskjutningen av varg inte får överstiga fem procent av stammen – detta på grund av EU:s Art- och habitatdirektiv – och att samma bedömning ska gälla samtliga jaktbara stora rovdjur och att siffran ifråga är tagen utifrån en bedömning ”för att vara på säkra sidan” menar många att miljörörelsen infiltrerat statsförvaltningen och att denna numera bedriver en egen politisk linje.

Stick i stäv
En sådan tolkning som Naturvårdsverket gör skulle i praktiken gå stick i stäv med en fungerande viltförvaltning, liksom den regionala förvaltning som beslutats om. Som lök på laxen för de som hyser en mer kritisk inställning till vargens utbredning flaggade miljöminister Lena Ek (C) i den gångna veckan för tre nya vargrevir och detta kontroversiellt nog i renbetesområde. Socialdemokratiska riksdagsledamoten Helene Pettersson menade i skarp debatt med Ek att detta skulle innebära slutet för rennäringen.
Regeringens och i synnerhet Centerpartiets tillsynes hattiga rovdjurspolitik där man inte verkar veta vilken fot man ska stå på från en dag till den andra skapar en situation där de traditionella kärnväljarna, landsbygdsbefolkningen, känner sig ignorerade och förrådda. Vargfrågan blir en symbolfråga för stad kontra landsbygd. Människors som berörs av de stora rovdjuren och som hyser en kritisk inställning tenderar att ses som reaktionära och moraliskt lägre stående. Det blir ett angrepp på en livsstil och ett kulturarv, något som vargdebattens hätska tonläge vittnar om.

Marginaliseras
Dylika tankegångar späder på en redan i vissa hänseenden obstinat motreaktion där ”nolltolerans mot varg” ibland blir förhärskande och vad som kan liknas vid skyttegravskrig vidtar. En sådan situation är emellertid allt annat än konstruktiv. En nollvision gentemot varg innebär i dagens politiska klimat att man i princip på frivillig väg marginaliserar sig själv.
Vargen är en del av vår fauna och har ett existensberättigande precis som människan, även om vargen historiskt sett har varit en konkurrent och snarast setts som ett skadedjur. Men det innebär också att det måste föreligga en fungerande förvaltning av viltstammarna.
De som hyser en nolltolerans mot varg å sin sida och stora delar av miljörörelsen och Miljöpartiet å den andra bidrar tillsammans med regeringens hattiga politik i frågan därigenom att göra såväl människa som viltstammar en stor otjänst.

Helhetsbild
En fungerande förvaltning måste bygga på en helhetsbild inom vilken såväl människa som viltstammars behov och situation vägs in. Därtill måste vi ha en opartisk ämbetsmannakår som inte låter egna åsikter och politiska preferenser påverka sitt myndighetsutövande.
En sådan konsensus är vi dock väldigt långt borta från idag. När sedan EU bland annat genom miljörörelsens trägna försorg lägger sig i ser jag dessvärre inget ljus i tunneln. Fri tillväxt på rovdjursstammarna, vargrevir i renbetesland och saboterad licensjakt kommer i förlängningen att leda till havererade viltstammar, ökad tjuvjakt och i förlängningen färre rovdjur.
Men så länge förvaltningen ska dikteras av människor som vars tolkningsföreträde vilar på moralfilosofiska snarare än biologiska grunder kommer dessvärre detta att vara vad framtiden bär i sitt sköte.

Dennis Andersson
Stats- och samhällsvetare, mångårig jägare och fd. medlem i Naturskyddsföreningen