
Fackeltåget mot den förda rovdjurspolitiken lockade inte lika många människor som den borde göra, skriver debattören. Bilden är från en tidigare demonstration. Foto: Linn Malmen
Många människor verkar skrämda till tystnad. Rädda för att bli stämplade som varghatare på jobbet eller kanske av släkten.
Landet där försvaret monteras ner, lagliga vapen ska göras olagliga. Protesterna är högljudda efter presidentvalet i USA, folk fördömer IS hit och rasister dit.
Men ändå, en fråga som påverkar vardagen för fler och fler människor, verkar få våga ta i.
Människor hotas
Sedan några år är jag ganska insatt i Cirkus varg. Jag har sett hur folk blir förtalade, hotade och får egendom förstörd för att de öppet talar om att de vill ha mindre varg.
Klimatet i insändarspalterna är hett och stundtals riktigt fult. Folk som blivit av med fyrbenta familjemedlemmar till vargen hotas och trakasseras.
Jag hörde flera olika åsikter under fackeltåget. Vissa vill bara minska stammen, andra vill ha noll vargar.
Och jag respekterar båda de åsikterna! För någonstans måste många människor hitta en gemensam nämnare. Möjlighet till skyddsjakt och licensjakt på varg, utan att olika organisationer ska kunna överklaga är ett bra första steg.
Står inte upp
Rovdjursfrågan upptar mycket av min tid. Inte bara för att jag själv har jakthundar vars framtid jag oroar mig för, utan för att jag känner stor empati med de som blivit av med sina husdjur och annan tamboskap.
Men Sverige är uppenbart inte redo att stå upp och försvara sig mot någonting alls.
Det är mer skrämmande än alla de hot vargkramarna kan komma med.
Sofie Rockmyr