Odlingen av rysk gråvarg har också gjort sitt till, för att vissa landsdelar nästan har tömts på älg. Hur påverkar detta mångfalden undrar jag?

Nu kommer nya uppgifter om att skogsskadorna inte minskar, trots att älgstammen minskat. Förståsigpåarna börjar därför snegla på rådjuren och snart även på kronhjorten.

Båda dessa klövviltsarter kan givetvis anklagas för att söka sin föda ur skogen på olika sätt.

Fältens grödor skadas i en ökande takt, av en okontrollerad tillväxt av vildsvinsstammen. Ett i vår natur återinfört djur, som kan utgöra en verklig fara även för människor, om vi kommer för nära.

Ohotad enfald

Klimataktivisterna vill ändra skogsbruket tillbaka till de metoder som gällde innan skogsindustrins framväxt byggde upp och garanterade vårt välstånd.

Den biologiska mångfalden påstås vara hotad i den svenska skogen och ”klimathotet” ska kunna minskas inom EU, genom att skogen i Sverige ska utgöra kolsänka för övriga länders ökade utsläpp av koldioxid.

Enfalden hos vissa av våra företrädare i EU tycks däremot inte alls vara hotad.

Sönderutredd fråga

I år, när det är valår, duggar riksdagspartiernas uttalanden om vargplågans snara lösning än en gång tätt i media.

Det är som om en gigantisk blomma av tätörtsmodell vart fjärde år återkommer och vecklar ut sina köttätande klibbiga blad.

Likt flugorna på tätörtens blad fastnar de traditionellt röstande S-väljarna bland jägarna för locksignalerna, varje gång. Nu ska det äntligen bli bättre ordning, säger man.

Frågan har utretts sönder och samman ett stort antal gånger. Riksdagen har beslutat om 170–270 vargar, vilket Naturvårdsverket har struntat i och höjt till 300. Nu är det valår och vi har kanske 500 vargar i Sverige.

Snömos och kulisser

Siffran max 170 vargar viftas med från flera håll. Bara Naturvårdsverket får utreda frågan ytterligare en gång och komma med sitt svar efter valet 2022 ska det bli så bra, tror de som nu åter gläder sig.

Jag som varit med på denna resa i snart 40 år, ser bara mera av samma snömos och kulisser flimra förbi. Utredningar är regeringens begravningsbyrå för obekväma frågor.

Det är slutsnackat, nu måste vi få till verkstad i rovdjursfrågan.

Andra  stängs ute

Så några ord i den så infekterade fjälljaktsfrågan.

Girjasdomen i HD innebar att renägande samer i samebyn tillerkändes rätten att reglera tillstånden till småviltsjakten på den del av statens mark som de brukar.

Därmed stängdes övriga samer och alla vi andra, som tillsammans utgör ägarna av marken, ute från rätten att jaga och fiska på de omstridda markerna. Den förfogar renägarna i samebyn nu över, enligt HD-domen.

Görs inte ogjord

Att samerna som befolkningsgrupp tidigare behandlats obeskrivligt illa av svenska staten är ostridigt. Bland annat genom språkfrågans misshandel inom skolsystemet och det uppseendeväckande rasistiskt färgade sättet att betrakta samerna, som underlägsna den övriga befolkningen, vilket bland andra Rasbiologiska Institutet bidrog till.

Denna skam kan dock aldrig göras ogjord eller gottgöras, genom överlåtande av bestämmanderätten över småviltsjakten på statens mark till begränsade delar av samebefolkningen.

Onödig konflikt

Att fjälljakten behöver administreras av någon statlig myndighet, för att på ett balanserat sätt kunna samexistera med samernas näringar, är lika självklart som att rätten att jaga och fiska på statens marker ska kunna utnyttjas av alla deras ägare.

Den nya konflikt om främst fjälljakten efter ripa, som skapats genom Girjas-domen, är lika onödig som svårbegripligt enfaldig.

Saknar rejäl debatt

Om tre veckor går vi till valurnorna. Jag saknar en gammaldags rejäl valdebatt om för oss väljare viktiga frågor, i stället för den vulgära underhållning med personfixering på partiledarna, som vi serveras i media.

Vem ska jag kunna tro på, är en envist återkommande fråga. Claes Erikssons i Galenskaparna konstaterande, att ”det var inte bättre förr, det är sämre nu!” känns alltmera träffande på dagens Sverige.

Jag kommer självklart att rösta för en förbättring av jaktens, landsbygdsbornas och jägarnas villkor och lägga min röst där den räknas.

Björn Törnvall