Som medlem i ett av de jaktlag i Ångetrakten som Sveaskog sagt upp utan att motivera varför, och som berättats om på Svenskjakt.se, är jag väl insatt i turerna.

Alla beskyllningar började för några år sedan, med att en anställd på Sveaskog påstår sig ha hittat en björnåtel på den mark vi arrenderar. Att anlägga en björnåtel är inte olagligt men den ska vara registrerad.

Nu har vi ju inga åtlar på marken så det blir lite knepigt med registreringen.

Vi hittar inga åtlar

Men efterhand ”hittas” fler åtlar av Sveaskog. Så många som sex–sju, om jag minns rätt. Men fortfarande har vi i jaktlaget inte hittat igen dem. Likväl används de som belägg för att vi inte sköter oss på marken.

Tillsammans med ett antal andra beskyllningar blir relationen så infekterad att vi blir kallade till ett möte i Ljusdal. Ett möte som skulle bringa klarhet, rensa luften och bädda för fortsatt gott samarbete – trodde vi.

Artigheterna tar slut

Vi fyller en bil med en tredjedel av jaktlaget och åker ned till Sveaskogs kontor i Ljusdal. Efter sedvanligt handskakande och en kopp kaffe blir vi visade till ett konferensrum. Sen är det slut på artigheterna.

Vi var förväntansfulla inför mötet. Vi hade inget att dölja eller skämmas för och om en snar framtid skulle vi kunna se tillbaka och tänka att det var lite tjafs ett tag men knappast något att skriva om i memoarerna. Ett litet hack i skivan under jaktlagets 40-åriga historia.

Smått chockade

Ack så fel vi hade. Den första frasen från motståndarlägret är: ”Bara så ni vet, så har vi nolltolerans mot dåligt beteende”.

Vad dåligt beteende skulle vara fick vi dock aldrig veta. Däremot får vi veta att två av de sex närvarande på andra sidan är säkerhetspersonal från ett externt bolag.

Ingen av oss fattar vad de gör där. Vi är smått chockade och sitter som skolpojkar i väntan på rappen från magisterns pekpinne.

Hotar med polis

Sedan börjar det. PowerPoint, sida upp och sida ner med beskyllningar av olika allvarlighetsgrad. Och hot om polisanmälan om det inte upphör.

Bra tänker jag. Gör en polisanmälan kvickt om det förekommit något kriminellt, vi har ändå inget med det att göra.

Så fort vi börjar ifrågasätta något i deras framställan så tonar de ner och ber oss lägga allt bakom oss och blicka framåt. Nu gäller det att bygga förtroende förklarar de. Hur nu det ska gå till?

En hink skit

Tänk själv att du sitter på den åtalades bänk. Du får ingen advokat och du får inte se några bevis som kan styrka åtalet. Däremot får du en hink skit kastad i ansiktet av juryn.

En jury som i detta fall består av fyra representanter för Sveriges största skogsbolag – allas vårt eget Sveaskog, samt två vakter beredda att rycka in vid minsta försök att försvara sig.

Blev vi rädda? Nej!

Blev vi kränkta? Ja, så in i helvete kränkta!

Friserad presentation

Efter mötet ber jag om en kopia av presentationen. Här ska granskas, och så måste vi ju redogöra för övriga jägare i jaktlaget om allt som sagts under mötet. Jo, en kopia skulle ordnas. Ett mejl skulle komma.

Efter ett par dagar kommer mejlet. Men presentationen är friserad. Ett antal sidor fattas.

Det är de sidor som innehåller de mest magstarka anklagelserna och antagligen det som är besvärligast för dem att förklara och stå för om det skulle komma ut. Möjligen är de rädda för en anmälan om förtal.

Ett välmenande tips

Jag ringer och ber om att få de borttagna sidorna men nekas. Då försöker jag att åtminstone få GPS-koordinaterna till de påstådda åtlarna för att kunna syna i fält vad de anklagar oss för, men nekas även detta.

Det är som bäddat för vilda spekulationer om vad som kan ligga bakom Sveaskogs agerande. Är det månne egna intressen som styr?

Jag är dock inte sämre än att jag kan ge ansvariga på Sveaskog ett tips i all välmening: Rikta om strålkastaren och syna era informationskällor. Ni kan ju alltid ta hjälp av ett säkerhetsbolag. Sedan kan ni ta en kort funderare på huruvida det är guldmedalj eller avsked som ligger närmast till hands.

Mer finns

Detta är ett smakprov på hur en väl fungerande och mångårig relation mellan ett jaktlag och en markägare kan raseras på kort tid när de sistnämnda tappar det helt.

Och fler mindre smickrande historier finns sannerligen att berätta, om hur Sveaskog avviker kraftigt från sin egen uppförandekod.

Den som väljer att pissa på rent mjöl tar en stor risk. En risk att få äta upp det alldeles själv.

Mats Nilsson