Med ett trettioårigt förflutet, som jägare och jaktledare i ett större älgjaktlag i Härjedalen och en stor plats för mina många jaktkamrater kvar i mitt hjärta, läste jag med igenkännande vad Erik Thunell skrev i debattartikeln Vart är vi på väg med älgjakten?, på Svenskjakt.se.

Även jag vill ifrågasätta storskogsbolagens mycket hårda krav på sina jaktarrendatorer, att genom ökad avskjutning av älg på sina redan älgfattiga marker i Härjedalen reducera den kraftigt minskande älgstammen ytterligare.

Felaktig beskrivning

Propagandan mot älgen drivs med återkommande larmrapporter från storskogsbolagen om höga procentuella älgskador.

Procent av vad? Av hela skogsinnehavet, eller av tallskog inom vissa mindre områden?

Vad menar man förresten med älgskador?

Det borde rimligen vara ekonomiska förluster på talltimmer, konstaterade när detta ska sågas cirka 40 år efter att älgbetningen har upphört. Rimligen skillnaden mellan priset på massaved för det som väljs bort, och på sågat timmer.

Att en älgskadad planta saknar värde, är en felaktig beskrivning. 85 procent av alla plantor ska dessutom bort, redan innan tallen blir sågtimmer. Detta ger ett stort utrymme för älgbetning.

Arrende för all mark

Den årliga genomsnittliga kostnaden, för älgens betning på tallplantor för en storskogsägare, torde enligt en undersökning AB Karl Hedin gjorde 2013 vid sin såg i Krylbo (visserligen baserad på sågat virke från skog i Mellansverige – inte från Härjedalen) ligga på knappt en krona per hektar registrerad älgmark.

Denna bör ställas mot arrendeinkomsterna för älgjakten, om minst det tio-, tjugo- eller kanske trettiodubbla per hektar och år.

Arrendet betalas dessutom för all skogsmark, impediment och övrig glesbevuxen mark.

Lägg till ränteeffekten av att arrendet betalas in årligen till skillnad från tillväxten av skogen, som betalas ut först efter 35, 55 och 90–100 års väntan.

Toleranta småägare

Landets privata skogsägare med små arealer – som undertecknad – är betydligt mera toleranta mot älgskador än storbolagen. Detta trots att vi riskerar att drabbas mycket hårdare uttryckt i procent av vår areal, än de stora skogsbolagen.

De mindre skogsägarna, cirka 300.000 stycken, äger tillsammans cirka 11,5 miljoner hektar skog, medan de antalsmässigt få storbolagen äger cirka 9 miljoner hektar.

Stora värden

Att älgen finns i goda stammar innebär långsiktigt stora värden i form av stabila jaktarrenden, uthyrning av boenden, ökad lokal försäljning av mat och drivmedel.

Utöver detta finns fler värdefulla storheter: den sociala sammanhållningen i byarna, betydelsen av hemvändandet av utflyttade bybor till älgjakten, möjligheterna till älgjakt för att kunna rekrytera och behålla kunnig personal till arbeten på landsbygden, rekreation, jaktprodukter och allt annat, som hänger ihop med jakten och turismen.

Till detta kommer hälsovärdet av närproducerat och rent viltkött.

Obegriplig hetsjakt

Ändå fortsätter storskogsbolagen med sin obegripliga hetsjakt på älgen. Varför undrar jag?

Kan de inte räkna? Ser de inte vad älgjakten betyder, både för dem och för landsbygdens människor i stort?

Det gäller nu att alla markägare och jägare agerar ansvarsfullt tillsammans, om vi på längre sikt ska ha kvar älgen i våra skogar och behålla en meningsfull älgjakt präglad av ansvar, med det ökande trycket på älgstammen även från de stora rovdjuren.

Annars är det väl snart dags att föra upp även skogens konung på Rödlistan?

Björn Törnvall