måndag 29 november

Opinion

Publicerad 19 oktober 2021 - 14:41

Krönika

Krönika: Välkommen ut i skogen, Elsa!

Jag antar att det är årstiden som gör det.
Man kan för sitt inre måla upp bilden från Svenska Dagbladets redaktionsmöte: ”Nu är det jakttid. Vi borde kanske göra något på det?”

Svenskans idé- och samtidsredaktör Elsa Westerstad skrider så till verket. Resultatet: en krönika som säger avsevärt mindre om det avhandlade ämnet än om skribentens kunskapsnivå på sagda område (SvD 10/12).

Men vad värre är, inte minst med tanke på att journalistik bygger på nyfikenhet och strävan efter att försöka förstå och förklara alla upptänkliga företeelser, det är just avsaknaden av nyfikenhet som stannar kvar hos mig efter att ha läst Westerstads text.

 

Med tanke på krönikans rubrik, ”Vari består nöjet att döda ett djur?”, förväntar sig nog de flesta läsare att texten ska göra ett allvarligt försök att besvara denna fråga.

Så sker dock inte.

I stället staplas mest trötta klichéer om jakt, föreställningar om jakten som av ickejägare vevats många gånger förr.

Många.

Gånger.

 

Några exempel:

”Man jagar för att man vill komma nära naturen, heter det.

Vore det inte mycket mer nöjsamt då, undrar jag och jag är inte ensam, att studera en älgkalv i morgondiset utan att också släcka dess liv?” 

”En annan får ändå glädjas åt att viltet, innan det tas av daga, förhoppningsvis haft ett skönt liv där ute i det fria. […] Men allt detta förklarar ändå inte euforin, lättnaden och stoltheten som en fälld älg tycks mana fram.” 

”Oavsett vad man tror att djurbeståndet mår bra av – hur kan man tycka annat än att detta är olustigt? Hur mysigt man än har i sitt jaktlag.”

 

Jakten var mänsklighetens första samarbetsprojekt. En icke obetydlig del av den kooperativa och kognitiva förmåga som människan i dag nyttjar till att utforska våra inre och yttre universums bortre gränser, till att uppfinna och konstruera, kartlägga och finna lösningar på problem, härrör från jakten. Det var nämligen i jakten vi först tvingades att planera och samarbeta för att kunna nedlägga större byten.

Planering. Samarbete. Grunden till det som skiljer ut människan från övrigt liv på vår jord.

Det var här mänsklighetens fantastiska utvecklingsresa tog sin början.

När vi nyttjade våra hjärnor till att överlista bytesdjur. Där vår framgång belönades med högvärdigt protein. Vilket tillät oss att utveckla våra förmågor än mer.

 

Jaktlaget är således en av våra allra äldsta mänskliga samarbetsformer.

Det är därför ingen särskilt djärv tanke att detta faktum också påverkat oss på djupet som art.

Påverkat vårt förhållande till jakten, till skördandet av naturens resurser. På samma sätt som svampplockaren eller vedsamlaren känner tillfredsställelse över att bärga sin skörd, är det samma instinkter och belöningssystem som kickar in för jägaren.

Jakten har varit en del av mänskligt liv så länge vår art existerat.

Där någonstans finns svaret på varför vi gläds åt ett fällt vilt.

Samtidigt: detta är svårt att förklara för den som aldrig jagat.

 

I en text i Svensk Jakt nr 7/2017 berörde jag själv detta ämne, under rubriken ”Vår frälsning – och förbannelse”:

”Jakten är svårgripbar för den som inte själv jagar.

I sin förträffliga bok Liv och glada dagar skrev den danske prästen, motståndsmannen och jägaren Kaj Munk:

’Jakt kan inte försvaras med skäl utan endast genom utövande. Det är en av de många likheter som finns mellan den och kärlek.’

Det ligger mycket i det. Man kan betrakta kärleken som en biologisk nödvändighet för vår art, nära förbun­den med fortplantningens drifter – men ändå snarare en förlängning av detsamma; ’kittet’ som håller ihop familjegruppen.

Men alla som upplevt sann och äkta kärlek vet att den är mycket mer än så. Kärleken är det genom vår historia oftast förekommande motivet för diktning, musik, film – ja, själva navet i alla kulturyttringar vi känner till.

Inget annat ämne är lika omskrivet eller besjunget. Men har någon lyckats leverera den slutliga, exakta definitionen av kärlek?

Svaret på den frågan är givetvis nej.

Lika omöjlig att sätta fingret på tycks också jakten vara.

Dess inneboende mystiska kraft är en mycket stor anledning till varför vi jagar. I sådan mening är den vår frälsning.

I kontakten med den ickejagande omvärlden är den vår förbannelse, då den är ständigt undflyende, omöjlig att fånga i ord.”

 

Mot bakgrund av denna slutsats, att jakten inte fullt ut kan förstås av den som inte åtminstone prövat att utöva den, vill jag avsluta i positiv anda.

Ett exemplar av Jägarskolan är på väg till Svenska Dagbladets redaktion.

Börja med att läsa den. Passa på att ta jägarexamen. Sedan är du välkommen ut i skogen, Elsa.

Där väntar svaren på dina frågor.

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se

Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.

Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.

Skribent

Martin Källberg

martin.kallberg@svenskjakt.se

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Delta i debatten

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3.000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till debatt@svenskjakt.se

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar

Senaste från Annonstorget