Enda skillnaden mellan polisdistrikten är att handläggningstiderna är olika långa, gemensamt är att de är orimligt långa.

Detta missgynnar nyblivna jägare som inhandlat sitt första vapen, jägare som byter till annat vapen, vapenhandlare som inte kan avsluta sina affärer och enskilda personer som väljer att sälja ett vapen privat. Många kommer i kläm.

Förglömmas ska inte heller att varje vapenärende kostar pengar för den sökande. Polismyndigheten tar som bekant ut avgift för sin handläggning.

Alternativ saknas
Som kund kan man inte välja ett annat alternativ för att få bättre service. Jag anser inte heller att den möjligheten bör finnas utan Polismyndigheten är den enda myndighet som ska sköta och ha kontrollen över vapenfrågorna.

Därför måste det till en kraftig förändring av hur tillståndsfrågorna hanteras.
När det pratas om detta kan jag ibland tycka att skulden läggs på enskilda handläggare och att jobbet inte sköts på ett sätt som vore önskvärt.

Min slutsats är att det inte är så enkelt eftersom det finns en tröghet i hela landet. Orsakerna handlar förmodligen om organisation och resurser.

Exempel på tröghet
Det är inte bara vapenlicenserna som har en inbyggd tröghet. Trögheten finns även då ansökningar om förvaring av skjutvapen/ammunition hos annan handläggs. Låt mig återge ett exempel där jag själv varit inblandad:
Min yngsta son har vapenlicens för två vapen. Eftersom vi jagar tillsammans och bor på olika orter är det ur både praktiska och säkerhetsmässiga aspekter vettigt att han förvarar vapnen hos mig.
Själv har jag licenser för tre vapen och ett godkänt vapenskåp. Att ha med sig vapen på allmänna kommunikationsmedel är inte heller alltid uppskattat. Exempelvis så har Swebus infört förbud mot att resenärer har med sig vapen ombord på deras bussar. Personligen kan jag mycket väl förstå detta.

Tre års begränsning
I september 2010 utfärdade Polismyndigheten i Västra Götaland ett tillståndsbevis för ovanstående förvaring. Det var inga konstigheter på något vis utan det gick smärtfritt. Tillståndet gällde i tre år.
I tillståndsbeviset står det med fetstil att: ”Det åligger tillståndsinnehavaren att själv bevaka tillståndstiden”.

Som vänner av ordning lämnade vi in en ny ansökan in i juli 2013. Drygt två månader innan gällande tillståndstid löpte ut. I mycket god tid, kan jag tycka.

Ansökningsblanketten fylldes i efter konstens alla regler och på övriga upplysningar skrevs även att tillståndsbevis fanns och hur länge det gällde. För säkerts skull angavs även diarienumret.

Beslut dröjde
Tiden gick och snart var vi framme vid den dag då det gamla tillståndsbeviset löpte ut. Inget beslut om nytt förvaringstillstånd dök upp.

Min son kontaktade polisen för att höra efter om det eventuellt uppstått något fel eller om det var några oklarheter i ansökan. Svaret blev att ärendet fanns och att det var registrerat men att det inte var prioriterat. Därför var det bara att vänta.

Idag kom ett nytt beslut om förvaring som gäller i tre år framöver. Handläggningen av ärendet tog över sex (6) månader! I mina ögon är detta orimligt lång tid.
Däremot anser jag att det är mer än rimligt, att som vi lämna in en ansökan om förlängning av ett gällande tillstånd två månader innan det löper ut.

Utifrån Svensk Jakts tidigare publicerade fakta om handläggningstiderna län för län är det med all önskvärd tydlighet ingen överdrift att en översyn av organisation och resurser borde göras i hela landet för att snabba upp handläggningstiderna.

Morgan Wagerfors
Bäckaskog