Av denna heta debatt och de hårda orden från Hellgren kan man luras att tro att vildsvinsfällor är en av de större frågor vi hanterar på daglig basis. Faktum är att det är över tre år sedan jag fick min senaste fråga från en medlem angående vildsvinsfällor.
Totalt har jag inte fått mer än en handfull frågor, någonsin, och ingen av dem har rört vad vi tycker. Bara vad som är lagligt och okej vad gäller vittjning (med elektronisk utrustning) och vad man får beta med. Jag har bara svarat vad lagen säger.
I vår avskjutningsstatistik har vi också försökt mäta andelen fällfångade vildsvin ett flertal gånger. Vi har misslyckats. Av den enkla anledningen att det är en så liten andel av totalen att vi inte kan hantera dessa få vildsvin rent statistiskt.
Vad jag har sagt till medlemmar, eller andra som frågat, lär således knappast förklara den frustration som Hellgren beskriver och den ej mätbara verksamheten.

Inga detaljer i jaktlagen
Jakten i Sverige får enligt paragraf 27 i jaktlagen, inte bedrivas så att ”viltet utsätts för onödigt lidande”. Därefter saknas detaljregleringar för vad som avses.
Det står ingenstans att det är förbjudet att jaga rådjur med stövare. Det står heller ingenstans att det är förbjudet att jaga rådjur med tio stövare samtidigt. Det står faktiskt inte ens att det är förbjudet att jaga rådjur med tio stövare i meterdjup skarsnö.
Ändå är Jägareförbundet ganska tydligt med att allt ovan är olämpligt. Hellgren får gärna tycka att tydligt påvisad stress hos en majoritet av de fångade vildsvinen och väl dokumenterade skador på en hög andel inte är onödigt lidande. Jag tycker att så kan vara fallet. Särskilt som vildsvinsfällorna bevisligen inte är avgörande för förvaltningen.

Viltköttet är centralt
Sverige har världens högsta acceptans för jakt (86 procent). Vi har gjort mängder av analyser av detta och vet att det finns två faktorer som bygger denna acceptans – att man känner en jägare eller har njutit av viltkött.
Viltköttet är alltså helt centralt för att vi ska få jaga som vi är vana vid även i framtiden. Det är ingen slump att Jägareförbundet driver viltmatprojekt – det är för att bygga acceptans för jakten.
Att då gå ut och marknadsföra en jaktform som bevisligen gör att en majoritet av de skördade djurens kött har stora problem med kvaliteten och så dåligt kött att vilthandlare inte vill befatta sig med det är minst sagt vådligt.
Är det värt att ta fighten för en jaktform, som inte behövs, med risken att all övrig jakt och hela vår svenska jakttradition ifrågasätts?
Faktum är att bara fångst av en kultingförande sugga i mina ögon är ett brott. Att man sedan kan kontrollera om hon har dragna spenar och släppa ut henne är en klen tröst. Lika lite som vi ska släppa hundar på suggor med nyfödda kultingar på våren ska vi fånga dem i fällor.

Andra klassens vilt
Jag lovar att stå på barrikaderna och försvara fällfångsten för all framtid. Men, om jag och förbundet ska vara trovärdiga måste det ske med fakta, kunskap och relevans samt trovärdighet.
Att fånga matnyttigt klövvilt med fälla, när köttkvaliteten bevisligen påverkas negativt, är svårt att försvara. Särskilt när vi talar om flocklevande vilt som kan ha ungar årets alla månader. Faktum är att det med all säkerhet skulle vara enklare att motivera älg- och kronhjortsfällor än vildsvinsfällor. Varför har vi inte konstruerat sådana?
Jo, antagligen för att vi hanterar vildsvinen som ett andra klassens vilt som man får behandla lite mer släpphänt än andra. Det är i grunden sorgligt.

Daniel Ligné
Riksjaktvårdskonsulent

Härmed avslutar vi debatten om vildsvinsfällor för den här gången.