En av de som intervjuas i inslaget är vargforskaren Håkan Sand, SLU, som är tveksam till sådan kontinuerlig flytt av varg, med argumenten ”det är en ganska omfattande förvaltningsinsats”, och att det ”känns som en märklig förvaltning, om vi ska förlita oss på att flytta individer med helikopter”.

Min spontana reflektion:

Att det är en ”omfattande förvaltningsinsats” betyder att det kräver stora resurser. Det kostar pengar. Och det är ju helt korrekt. Ett välkänt exempel är de fyra(!) flyttförsöken av den så kallade Junselevargen för snart tio år sedan. Ett projekt som beräknades ha kostat över sju miljoner kronor, och vars resultat var att vargtiken efter varje flytt åter vandrade tillbaka till Junseletrakten, och de renar hon där gärna åt sig mätt på.

Oavsett detta är det ändå nästan rörande att höra om den omsorg om hushållningen med allmänna medel som nu är ett argument. För mig är det en nyhet att vargforskarna, från vilka jag tidigare aldrig hört några högljudda invändningar mot alla de miljoner som strösslats över vargprojekt av skilda slag, nu är så noga med att hålla vargkostnaderna nere.

Om det sedan känns märkligt att vi ska ”förlita oss på att flytta individer med helikopter”, så bleknar ändå detta en smula i jämförelse med den verkliga märkligheten: att vi på den södra delen av skandinaviska halvön tvunget ska hysa en satellitpopulation av varg, i praktiken effektivt avsnörd från den stora finsk-ryska vargpopulationen. Alltså den population från vilken individer kan komma att flyttas söderut med helikopter.

Det är i mina ögon betydligt märkligare.

I Sveriges Radio-inslaget medverkar även Magnus Orrebrant, ordförande i Svenska Rovdjursföreningen. En förening som under tämligen lång tid framhållit de svenska vargarnas inavelsgrad som ett av sina allra främsta argument – om inte det allra viktigaste – för en större vargstam.

Men när Orrebrant nu intervjuas av Sveriges Radio tycker han att ”det är lite absurt att vi ska flyga in massa vargar för att ha ett lågt antal vargar i Sverige”. Samt att det är ”bättre att acceptera situationen vi har nu och tillåta en livskraftig vargstam och lära oss att leva med den vargstammen i stället”.

Vilket väl är bevis, tydligt som något, på att inte ens Rovdjursföreningen på allvar bryr sig om den där inavelsgraden hos vargen, och att den skulle vara ett så stort problem. För i så fall hade man väl rimligen välkomnat helikopterflyttar för att förbättra genetiken?

Sanningen är förstås att Rovdjursföreningen aldrig har brytt sig om vargarnas genetik, på riktigt. De har bara framställt det så, eftersom det varit en framkomlig väg för att nå det egentliga målet – att maximera antalet vargar.

När de nu, i frågan om eventuell helikopterflytt av varg, ställs inför valet mellan ”få, ej inavlade” och ”många, inavlade”, så väljer de det senare.