I ett inlägg på Facebook ställde en jägarkollega följande fråga:

”Vad har Västerbottens älgjägare för åsikt om nuvarande älgförvaltning, när vi läser Jaktrapport?”

Svaren var blandade, men där fanns ett som jag hakade upp mig på:
”Att de som jagar i ett älgskötselområde (ÄSO) är skyldiga att göra allt de kan för att nå de beslutade avskjutningsmålen.”
För mig är älgjakt varken ett jobb eller en skyldighet. Det är i högsta grad ett fritidsintresse.
Jag är övertygad om att den absoluta majoriteten av älgjägarna i Sverige delar den uppfattningen.
De som lever på älgjakt och har det som yrke är nog lätträknade.
Det kan aldrig vara en skyldighet att utöva ett fritidsintresse. Det kan aldrig vara en skyldighet att skjuta älgar. Att jaga älg är inte ett jobb.
Det är liksom ett grundläggande fel i älgjaktsekvationen att ens nämna dessa två faktorer.

Brist på dialog

Jag tror jag påtalat det förut, att det enda sättet att nå framgång i älgförvaltningen är att de större markägarna, som verkar vara de som drabbas hårdast av kostnader på grund av älgarna, inleder en målinriktad, kreativ och framåtsyftande dialog.
Men den från markägarna allenarådande uppmaningen är och har varit att fylla avskjutningsmålen.
De arbetar frenetiskt för bland annat längre jakttider och slopade brunstuppehåll.
Vi kan jaga älg i fem månader. Om vi vill. Avlysningsjakt införs väldigt tidigt.

900 timmar

Hittills har de stora skogsbolagen utnyttjat den situation som rått de senaste decennierna, att älgjägarna går ut och jagar älg till varje pris och i alla väder eftersom det för många är ett enormt starkt fritidsintresse.
I Busjön, där jag bor, sköt vi första veckan i höst två små fjolingar.
Jag räknade ut att vi använt ungefär 900 mantimmar för att hitta och fälla de två älgarna.
Om det är en skyldighet och ett jobb att skjuta älgar tar jag gärna emot lite ersättning från påhejarna av måluppfyllelse.

En klapp

Hur kan man undvika att hylla de jägare som i hundratusental befolkar skogarna varje höst, som spenderar miljoner timmar i skogen?
Det absolut minsta är en klapp på axeln och lite beröm för att vi ändå lagt 900 timmar på att plocka bort två små älgar, som inte kommer äta skog eller springer över vägar och orsaka trafikolyckor.

Bättre förr

Den polarisering som uppstod i och med älgjaktsreformen 2012 har varit och är förödande för samarbetet.
Utan att kunna belägga påståendet med fakta så tror jag faktiskt det var bättre förr. I alla fall i Lycksele.
De synpunkter som Jägareförbundet då samlade in sammanfattades, och användes som underlag för diskussioner om tilldelning med de stora markägarna.
Ett gemensamt förslag lämnades in till länsstyrelsen som ofta fastställde förslaget.
Det var ju ett förslag som de bägge parterna redan enats om.
Det var givetvis inte friktionsfritt då heller, men jaktlagen och viltvårdsområdena som deltog i förvaltningen upplevde i alla fall att man var delaktiga och kunde påverka.

Olika uppfattning

Delar av jägarkåren anser nu att det är skogsbolagen som dikterar villkoren i viltförvaltningsdelegationerna medan det i andra änden sitter skogsfolk som tycker att det är jägarna som gör det.
Hur kan man ha så olika uppfattning om samma sak?
Vi som tittat i Jaktrapport noterar att antalet fällda älgar sjunker år efter år.
Vi gör alltså jobbet även om många bolag tycker det går för sakta.
När vi diskuterade den nya älgförvaltningen runt 2010–2011 pratade vi i Lycksele om måltal kring fem älgar per tusen hektar i vinterstam. Nu är målen nere i två till tre.
Hur hamnade vi här?

Resurs eller hot

Den rådande jaktpolitiken gör älgen värdelös.
Ingen är rädd om något som saknar värde.
Har något ett värde är man rädd om det och vårdar det.
Bilden som sprids av bolagen är att älgen verkligen är ett hot. Mot den biologiska mångfalden, mot bilister i trafiken och mot skogen som näring.
Det är så otroligt märkligt då Sveriges 300.000 älgjägare ser älgen som en av de största viltresurser vi har.

Makten över älgjakten finns till 100 procent hos jägarna, och det borde skogsbolagen vara medvetna om.
Men så länge vi år efter år glatt går ut i skogen med 20 gevär och lägger ner 900 timmar första veckan i september behöver de inte anstränga sig för att skapa en vettig dialog.
Vi jägare försöker ju alltid fixa deras problem med älgarna i alla fall.
Eller vi har då alltid gjort det.

Ingen bättring

Jägarkåren har tagit sitt ansvar och ökat avskjutningen dramatiskt. Tillsammans har vi sänkt stammens numerär avsevärt.
Det är ändå inte nog. Vi får fortfarande uppmaningar att vi inte räcker till eller gör tillräckligt.
Jakttiderna förlängs och begränsningar i jakten plockas bort. Något som kallas avlysningsjakt.
När är botten nådd? Efter snart ett decennium av ”ny” förvaltning har det inte blivit bättre. Tvärtom.

Många pusselbitar

Jag tror att dialogen kan förbättras, men det kräver bättre respekt och förståelse för varandras bevekelsegrunder för att vistas i skogen.
Jag upplever inte att vi kommit så långt sedan 2012, men lever på hoppet.
Det skulle kunna vara en riktigt trevlig verksamhet om bara bägge parter bjuder till lite.
Verksamheten älgjakt består av väldigt många pusselbitar av olika form och storlek.
Med god vilja och högt i tak borde vi kunna fila till dem så vi till slut får en trevlig bild av älgförvaltning.

Jag upprepar återigen uppmaningen till de stora markägarna om vikten av dialog och rådet att ta hjälp av Jägareförbundet, som ändå organiserar majoriteten av Sveriges älgjägare.

Calle Franklin