Anders Lindell.

Just nu pågår Rovdjursdialog, ett privat bolag ska lära människor med olika syn på rovdjur att hantera konflikter.

Konflikten i Sverige delas i två läger. På den ena sidan lantbrukare, tamdjursägare, renskötare, jägare och vanliga människor som hanterar rovdjurens närvaro praktiskt, med begränsat stöd från samhället.

På den andra sidan tror tillskyndarna att rovdjur är frälsare, en lösning på alla tänkbara bekymmer, från att få floder flyta rätt, till att suga upp världens koldioxid.

Konfliktens kärna

Ursprunget till dessa närmast religiösa föreställningar om rovdjur hittar vi hos multinationella organisationer, med märklig syn på medmänniskor, men större intresse för sina bankkonton. Och det är här vi hittar konfliktens kärna, pengar.

Att hålla i gång en lagom infekterad rovdjurskonflikt genererar miljarder från EU och medlemsländers skattemedel. Ett oräkneligt antal organisationer, företag och universitet, har här sitt levebröd genom att erbjuda lösningar. På något man själva skapat.

Utan förankring

Orsaken till dagens situation hittar vi på 1970-talet, då ett antal biologer och zoologer ville skydda Europas vilda djur och natur. Detta resulterade 1979 i Bernkonventionen, en juridisk text skriven av naturvetare, utan någon demokratisk förankring, grundad mer på skaparnas önskningar än på fakta.

I början på 1990-talet antogs EU:s art- och habitatdirektiv, en kopia av den gamla Bernkonventionen, som regelverk för rovdjurshantering i unionen.  

Att det mot den bakgrunden blir konflikt kring rovdjur i EU, med 450 miljoner invånare, 10 miljoner lantbrukare, 150 miljoner nötkreatur och får, 7 miljoner hästar, 20.000 vargar och 15.000 björnar, är inte förvånande.

Kompakt motstånd

Vargen är livskraftig, i världen, i Europa och i EU. Både EU-parlamentet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har med stöd av EU:s lantbrukare framfört krav på förändringar i förvaltning av varg, men mött kompakt motstånd.

I en rapport (”Assessment of the conservation status of the Wolf in Europe”), beställd av EU-kommissionen och Bernkonventionen, säger forskare att vargen fortfarande är hotad. Men läser man noggrant ser vi att de problem vargen har, är att leva ihop med halv miljard människor, deras tamdjur och tillhörande infrastruktur. En genomsnittlig vargfamilj i EU kan ha 45.000 människor som grannar.

Rapportens lösning är förutsägbar: mer pengar.

En katastrof

Resultatet av att biologer, zoologer och etologer i 40 år styrt detta försök till samlevnad mellan människor och rovdjur i EU är katastrofalt, för alla.

Acceptansen för rovdjur minskar. Antal dödade tamdjur ökar. Kostnader för skydd av tamdjur ökar. Antal av rovdjur angripna människor ökar.

Vargens hybridisering med tamhund ökar. Fragmentering av habitat ökar. Antal trafikdödade rovdjur ökar.

Stryp bidragen

Jag tror det är dags att fråga om detta verkligen var målet?

Min känsla är nej, men genom att ”follow the money” så hamnade vi här.

Det är definitivt dags att bromsa den vetenskapliga fartblindhet som europeisk rovdjursförvaltning drabbats av.

Stryp bidrag till organisationer som endast producerar glättiga broschyrer och interaktiva hemsidor från kontor i skatteparadis. Kräv insyn och demokrati från Bernkonventionen – eller gå ur.

Ändra i art- och habitatdirektivets bilagor.

Flytta förvaltning av rovdjur till lokal nivå, med stöd av forskning, inte styrd av den.

Anders Lindell