Ord är viktiga.

Regler och kriterier för inventering av varg och andra rovdjur har under många år formats, detaljreglerats och utökats i en omfattning som gör tolkningar svåra och inventeringar onödigt krångliga.

Därför är det uppseendeväckande att Naturvårdsverket i fallet med Römskogsreviret väljer att frångå sitt eget regelverk för inventering och göra en mer svävande bedömning av revirets storlek. Med det agerandet blir bedömningen att ett norskt revir nära gränsen är ett gränsrevir.

I det flesta fall skulle det inte ha spelat någon roll. Vargar är djur i ständig rörelse, revirens gränser flytande. Men Naturvårdsverkets och norska Rovdatas kriterier för inventering och spårning av varg är mycket precisa.

Är Römskogsreviret ett gränsrevir, eller ett revir nära gränsen?

Frågan är mycket viktig ur ett förvaltningsperspektiv. Den är i det här fallet helt avgörande för om det kan och ska jagas i Römskogsreviret. Den påverkar förvaltningen i både Sverige och Norge och det avgör också svenska myndigheters möjlighet att påverka beslutet om licensjakt i Norge.

Enligt Naturvårdsverkets regler handlar det helt klart om ett norskt revir nära gränsen. Då är också frågan om förvaltning – läs licensjakt – också en norsk inrikesfråga som svenska myndigheter ska hålla sig borta från.

Den här frågan är viktig ur flera infallsvinklar, inte minst för att det faktiskt till slut handlar om de gränsbor och bytesdjur som under lång tid levt med en mycket stor påverkan av en allt tätare vargstam, i ett område där gränsreviren ligger som ett pärlband.

Alla berörda myndigheter säger att Norge och Sverige självklart kan samförvalta varg genom jakt, men ord är inte det samma som handling. Vid ett enda tillfälle har jakt genomförts och det var vinterns jakt i Slettåsreviret, som till mycket liten del berörde Sverige. Här fanns ett stort behov av att ta bort två närgångna problemvargar vilket Sverige inte motsatte sig.

Bristen på en aktiv förvaltning innebär en stor belastning i gränstrakterna. Många drabbade gränsbor ser vargreviren som en utökad vargzon med fri tillväxt, där inget av länderna tar ansvar.

I den ständigt pågående rovdjursförvaltningen genomför Sverige och Norge gemensamma inventeringar, projekt och forskning. Som ett exempel: I projektet Grensevilt märks varg på båda sidorna av gränsen, forskare och naturbevakare på båda sidor om gränsen samarbetar och det utan problem.

Men när det handlar om förvaltning och jakt är detta en förbjuden zon.

Att det också finns ett aktivt intresse från svenskt håll för att upprätthålla status quo på den punkten visar sig i Naturvårdsverkets agerande efter beslutet om licensjakt i Römskogsreviret.

Vargarna bedöms vara så viktiga för den svenska vargstammen att svenska myndigheter medvetet kringgår sina egna regler och lägger sig i norsk inrikespolitik. Reaktionerna har varit starka och det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen.

Noterbart är givetvis också det faktum att lagar och regelverk tycks vara olika viktiga att följa för olika delar av vårt samhälle. De regler som den enskilde medborgaren förväntas följa strikt, är uppenbarligen inte alltid lika viktiga att följa för myndigheter.

När begreppet ”likhet inför lagen” inte längre gäller, då urholkas förtroendet för samhällsbärande institutioner. Det är en mycket farlig utveckling.

Ord är som sagt viktiga, men det är i handling man visar vad man går för.