Startskottet kan sägas vara bilderna från den gemensamma jakt som partiledarna Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) ägnade sig åt i slutet av oktober förra året.

Jakt och makt när partiledare jagar tillsammans

Då började det surras lite.

Men Kristdemokraterna hade redan dessförinnan, i ett par år, ägnat en del kraft åt att profilera sig i jaktfrågor.

Exakt vem eller vilka inom KD som förmått partiet att så tydligt identifiera jakten och jägarna som en viktig målgrupp är kanske inte så intressant, men jag noterar att två värmländska jägare sannolikt spelat centrala roller: partiets jaktpolitiske talesperson Kjell-Arne Ottosson samt partisekreteraren Peter Kullgren, som för fem år sedan tog steget från kommunalpolitiken i Karlstad till partiets högsta sfärer.

Båda personligen berörda av vargfrågan och därmed kunniga i ämnet – och utrustade med den sortens förståelse för jaktens utövare som bara kan vinnas genom att själv vara jägare.

Dagens Nyheter publicerade i söndags reportaget Så blev jägarna en del av KD:s plan för valet.

DN:s för tillfället främste prisjägare Björn af Kleen, med en färsk Barbara Bergström-skalp i bältet, sändes ut på nytt uppdrag – den här gången med jakten och jägarna i hårkorset.

Eller, snarare: det parti som valt att så tydligt profilera sig i jaktfrågor.

Textens tes går ut på att Kristdemokraterna med begrepp som ”hjärtlandet” och ”verklighetens folk” försöker importera en stad-land-konflikt från USA och den polarisering som där blottlades när Donald Trump valdes till president.

Reportaget försöker belägga att en motsvarande ”landsbygdsvrede” som den amerikanska inte existerar i Sverige, men att Kristdemokraterna nu försöker piska upp en sådan motsättning.

”Sprickan mellan stad och land växer inte, som i andra länder”, säger i DN-reportaget statsvetaren Richard Öhrvall vid Linköpings universitet, en av forskarna bakom rapporten Centrum mot periferi? Om missnöje och framtidstro i Sveriges olika landsdelar.

”Men föraktet mot storstaden har heller inte på allvar politiserats tidigare. Det är möjligt att det går att väcka en konflikt”, säger han.

Från det perspektiv jag själv blickar ut över vårt samhälle – jakten och landsbygdens folk – råder det ingen som helst tvekan om att denna konflikt existerar. Det är ingenting som behöver frammanas på artificiell väg. Ingen polarisering som behöver underblåsas. Den finns där ändå, skapad av alla de politiker och myndigheter som valt att vända blicken bort från landsbygden.

Främst är denna motsättning förkroppsligad i vargfrågan. Där strålar det samman. För den ständigt växande vargstammen, myndigheternas ointresse av att verkställa den politik som riksdagen 2013 beslutade om, samt politikens ointresse för att ta aktivistiska myndigheter i örat och förmå dessa att effektuera beslut – allt detta skapar en frustration och vrede hos berörda människor som uppenbarligen inte gått fram fullt ut ännu.

Åtminstone inte till DN-skrapan.

DN-reportaget har sedan i söndags kommenterats på flera ställen, däribland vänsterorienterade ledarsidorna i ETC och Aftonbladet. ”Populist-KD bryr sig inte ett dugg om landsbygden”, skriver ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson:

”En konflikt att eskalera. Väljare att vinna. Då börjar det hända saker. Ebba Busch blir en inbiten jägare. […] Känns det äkta?”

I Aftonbladet (socialdemokratisk) skriver Jonna Sima på samma tema: ”Busch i dyra jaktkläder räddar inte landsbygden”. Men Sima avslutar ändå med:
”Ska regeringen ta hem den matchen gäller det inte bara att ha den mest trovärdiga politiken för hur hela landet ska leva.

Man måste också kunna ta debatten mot en konservativ höger som rustar för strid men är mer nostalgisk än framtidsorienterad.

Än så länge finns få tecken på att Socialdemokraterna har insett det.”

För drygt tre månader sedan, den 21 oktober 2021 skrev Jenny Wennberg på ledarplats i Arbetarbladet (socialdemokratisk):
”Den som inte vinner landsbygden vinner inte valet. Svårare än så är det inte.

Att Ebba Busch springer runt i tid och otid i sociala medier uppklädd för jakt och lägger upp bilder där hon jagar gris, som de invigda kallar vildsvin, borde få Socialdemokraterna att fundera över om det kanske är så att man missat något som högern faktiskt ser. Och om detta är något som kan avgöra valet.

Det är det nämligen.

För det kommer inte räcka att åka ut till städer och förorter om nästa val ska vinnas. Det kommer krävas uppkavlade ärmar, skogskunskaper, intresse för jakt och kustfiske och hur det egentligen funkar att bo på ställen där det inte går tunnelbana var femte minut.”

Personligen har jag ingenting emot om ett politiskt parti intresserar sig för jakten, jägarna och landsbygden.

Jag skulle helst se att samtliga partier gör det.

Om Kristdemokraternas val att profilera sig i jaktfrågor kan få det övriga politiska etablissemanget att vakna upp och inse att jaktfrågor är viktiga för många människor, och att dessa människor är en viktig väljargrupp, då är det synnerligen välkommet.

Och inte en dag för sent.

”Det löper en liberalkonservativ ådra genom jägarkåren”, säger socialantropologen Erica von Essen – en av få svenska forskare som på senare år verkligen ansträngt sig för att förstå jägarnas drivkrafter – i söndagens DN-reportage.

”Det är jag och min bössa och min hund. Man lär sig från sin pappa och sin farfar. Och man motsätter sig detaljreglering från staten”, säger Erica von Essen.

Hon fortsätter:

”En valkampanj med udden riktad mot vargen – och med ställningstaganden för jägares rättigheter i stort – kommer belöna sig i form av landsbygdsröster på valdagen i höst. Det ser jag som helt självklart.”

Det är inte KD:s agerande, att lyfta jakt- och landsbygdsfrågor, man ska höja på ögonbrynen för.

Det förvånande i sammanhanget är att så många andra partier ännu inte gjort hemläxan.