Fredagens debatt i riksdagen var plågsam att lyssna på. Det är svåruthärdligt att se hur klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) läser innantill om vargen, samtidigt som hon – genom att höja rösten – försöker göra intrycket att hon behärskar frågan och förstår dess innebörd.

För det gör hon inte.

Det spelar ingen roll hur många gånger miljöministern högläser om EU:s art- och habitatdirektiv, när hon så uppenbart inte förstått vad frågan handlar om – och vad berörda medborgare förväntar sig av ansvariga politiker.

Pajkastning när vargen debatterades i riksdagen

Så här är det: För en mycket stor del av den svenska landsbygdsbefolkningen är vargarnas ständigt växande antal ett problem, vilket knappast kan ha undgått någon. Det är ju själva skälet till att frågan med hög frekvens debatteras i Sveriges riksdag.

Om det nu är så, som ministern hävdar, att EU:s art- och habitatdirektiv lägger hinder i vägen för Sveriges möjligheter att själva bestämma över och med jakt begränsa sin vargstam, då innebär det att EU:s art- och habitatdirektiv behöver förändras.

Dessa direktiv är mig veterligen inga Mose stentavlor med tio Guds bud huggna i sten, för evigt giltiga. De är resultaten av politiska diskussioner och kompromisser. Det innebär att det går att ändra på direktiven – om man vill det.

För, som miljöministerns partikamrat Olof Palme sa vid SSU:s kongressfest i Blå Hallen 1964:

”Politik, det är att vilja något”.

Då återstår en viktig fråga, och jag tillåter mig att parafrasera en annan av statsrådet Strandhälls partikamrater, August Palm:

Vad vilja Socialdemokraterna i vargfrågan?