När vi började med det så kallade storhyggesbruket, exploderade foderresurserna för våra klövvilt. Följden blev att älgstammen ökade explosionsartat.

Det blev svårt, om inte omöjligt att få upp tallplanteringar, vilket direkt medförde att tallen valdes bort, till fördel för gran.

Idag planteras det gran och åter gran. På de renodlade tallmarkerna finns fortfarande tall, och en del lämnar tillräckligt med fröträd för att åtminstone få tallinblandning i granbestånden, men det är för dåligt.
Vad ser vi för konsekvenser av tallens frånvaro? Jo, vi får minskade slaktvikter, främst på kalvarna, då kon under vintern inte får i sig tillräckligt med högkvalitativt foder för att producera bra mjölk till den nyfödda kalven.

Fler hot mot älgen
Skogsbolagen skriker att betesskadorna ökar, samtidigt som älgstammen minskar, vilket uteslutande beror på att arealen tallplantering i betesbar höjd minskar, då det nu är cirka 20år sedan vi på allvar slutade sätta tall.

Hur kom vi till den här situationen? Jo, det får vi till stor del skylla på länstyrelserna och Svenska Jägareförbundet. Länsstyrelserna, som inte var med på den kraftiga ökningen, och Jägareförbundet som propagerade för att ko med kalv alltid skulle vara fredad.

Idag har vi mer kunskap om älgen och älgförvaltning än någonsin, dock har vi fler reella hot mot älgen än tidigare.

Vi går mot ett mildare klimat, vi har på sina håll täta stammar av varg, vi har brist på älgens huvudsakliga vinterföda och vi har stora stammar av nyetablerade viltarter som på olika sätt konkurrerar med älgen om det högkvalitativa fodret.

Ta kronen på allvar
Bland dessa hot, har vi ett, bortsett vargen, vilken vi uppenbarligen inte kan styra över, som måste börja tas på allvar – kronviltet.

Vårt näst största jaktbara vilt, vackra som få, otroliga troféer, det bästa kött Sverige har att erbjuda, och borde vara de flesta jägares dröm att ha på sina marker. Men att ha en kronviltstam innebär baksidor som man måste ta på allvar.

Allt eftersom kronviltet etablerar sig i nya områden, får fler upp ögonen för vad de medför. Avskjutningskurvorna älg/kronvilt säger allt, kronviltet trycker undan älgen.

Vad gör det, tycker säkert vissa, vi får ett nytt jaktbart vilt som dessutom generellt ger fler skottillfällen än vad älgen gör.

Visst är det så, men vad händer med skogen när vi får in kronviltet? Jo, vi får förstörda granbestånd, och skadorna uppstår inte i ungskogarna, utan kommer efter första gallring och väldigt sent i beståndens utveckling. Granar måste slutavverkas, för att inte rötan som blir efter barkning ska sprida sig. Ett enormt inkomstbortfall för skogsägaren.

Slå vakt om älgen
I mina ögon är det älgen som ska värnas. En älgstam i balans med foderresurserna är vad vi bör sträva efter.

Kronviltet må passa att ha i Skånes jordbrukslandskap, men inte i syd- och mellansvenska skogsmarker, och bör förvaltas med utgångspunkt i att älgen ska ha företräde, bortsett de större jordbruksmarker där älgen inte trivs.

För skogsägarna blir det en ond cirkel. Man planterade gran för att komma från betesskador av älg, och nu är älgen på väg att försvinna och ersättas av kronviltet som förstör granen. Detta till en kostnad långt överstigande skadorna älgen klarar av att göra i tallplanteringarna.

Min uppfattning är att skadorna kronviltet medför inom ett par år kommer kosta betydligt mer än skadorna orsakade av älg, sett över hela landet.

Ju tidigare jägare och markägare får upp ögonen för de problem kronviltet medför, desto tidigare finns möjlighet att bromsa utvecklingen i många områden.

Ska vi tillåta ytterligare ett hot mot vår älgstam, och ska vi tvinga markägarna till än högre kostnader för viltskador, eller ska vi vända trenden och satsa på det vilt som vi idag har som symbol för Sverige?

Henrik Namnieks
Vimmerby